VÄGEN TILL FRED OCH FRID

Vem vill inte vandra fredens och fridens väg? Personligen har jag förstått att vandringen på fredens och fridens lyckliga ödets väg består av två bärande nyckelfaktorer, nämligen förlåtelse och försoning. 

När jag utbildade mig inom sorgerådgivning och terapeutisk sorgebearbetning blev jag varse betydelsen av att förlåta. Förlåta är inte enbart en känsla, utan är en uttalad väg till handling. Förlåtelsen sker för ”din egen skull”. I ett förlåtelseprogram för känslomässig läkning är grunden att erkänna sitt känslomässiga sår.  

Jag bekräftar att det du gjorde (eller inte gjorde) skadade mig, och jag tänker inte längre låta minnet av dessa händelser fortsätta skada mig, utan jag ger upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag och förlåter dig så att jag blir fri.[1]

Att förlåta är en handling. Vad är då försoning satt i relation till förlåtelse? I en kyrklig kontext betyder Jesus död på korset för många kristna att livet fått en ny början, inte ett definitivt slut. Början till slutet och slutet till en ny början handlar om något nytt, att befria människor från synden och det onda. Jesu död kan anses vara en försoningsdöd för återställelse av gemenskap mellan himlens Gud och jordens folk. Syndens försoning handlar om gottgörelse, förlåten skuld och att människan äntligen kan bli befriad från det onda, ja till och med döden. Försoningen resulterar då i att den förstörda relationen människor emellan och inte minst den avbrutna paradisiska relationen mellan Gud och människan blivit helad och läkt. Skulden har genom Jesu Kristi självuppoffrande försoningsdöd blivit betald och synden förlåten. 

Förlåtelse är svaret på barnets dröm om miraklet  
genom vilket det trasiga åter är helt och det fläckade alltjämt är rent 
~ Dag Hammarskjöld. 

Vid stora skändningar, folkmord och terrorattacker brukar förlusterna med lidande, sorg och smärta ofta vara så stora att förlåtelse är omöjlig. Det som hänt är för smärtsamt och förlusterna så omfattande att en förlåtelsehandling till fred och frid är utom alla mänskliga möjligheter. Då har det visat sig att försoning kan vara den enda vägen till fred. 

En tematisk beskrivning av försoningens väg uttrycks kraftfullt genom det folkmord som utspelade sig i Rwanda 1994, då cirka åttahundra tusen till en miljon invånare mördades. Konfliktens parter var de två största folkgrupperna i landet. Majoritetsbefolkningen, hutuerna mobiliserade folkmordet genom den dåvarande huturegimen. Konflikten ledde till ett folkmord på större delen av landets minoritetsfolk, tutsierna. Tutsierna, mestadels bönder, drabbades till en början av rasism, marginalisering och tvångsarbete genom att hutumajoriteten började se tutsierna som inkräktare och inte fullvärdiga rwandier, vilket alltså slutligen ledde till det brutala folkmordet. 

Alla skulle delta i dödandet. Bybor dödade bybor. Grannar dödade grannar. Lärare lät mörda elever och elever mördade lärare. Släktingar dödade släktingar. Det hände till och med att föräldrar blev tvungna att döda sina barn om mamman eller pappan var tutsier…[2] 
 

Rättskipningen har betytt mycket för Rwandas försoningsprocess. Den rwandiska staten hade också initierat många insatser för att stärka försoningsprocessen. En FN-stödd domstol förkunnade fyra år efter folkmordet den första folkmordsdomen. Den rwandiska staten hade också initierat många insatser för att stärka försoningsprocessen. Försoning är en komplicerad process, då vittnesmålen presenterade förövarnas egen konstruktion av folkmordet. En betydelsefull observation, vid närmare teologiska och religionsvetenskapliga studier, var att de förövande hutuerna handlade efter vad de tillskrev Satans inflytande. Satan kom in i människors sinnen. Trettio av de största massakrerna i Rwanda ägde rum i kyrkor, där dödandet tillskrivs Satans inflytande. Vad kan vi lära av detta religiösa synsätt på folkmorden i Rwanda?  

Rwanda har lyckats att integrera moraliska aspekter, psykologisk förståelse och sociala behov genom att överlevare i de små byarna, med stöd från statliga myndigheter och internationella organisationer, försökt försonas med förövarna så att de efterlevande kan leva sida vid sida i samma by. En majoritet av förövarna har erkänt sina brott i särskilda byadomstolar. Även om dessa folkrättsliga processer blev ett medel för hämnd, så har Rwandas egna traditionella byadomstolar spelat en avgörande roll för att hjälpa människor att genom försoning bearbeta hat, sorg, skam och skuld.  

Från ett globalt exempel på försoningsprocesser till ett lokalt, mitt eget liv. Min traumatiska uppväxt kan belysas som att upplevelsemässigt ha haft Satan som pappa. Även om inte ”miljoner förlåtelser” från honom skulle ha hjälpt mig i vuxen ålder, så lyckades han och jag att försonas vid hans dödsbädd. Även här var försoningen ett medel till fred och frid, närmast att betrakta som en kärleksförklaring för helande och läkande av en livslång komplicerad relation.  

När min pappa låg för döden på Ersta Hospice palliativa vårdavdelning, som lägger stor vikt vid de närståendes närvaro, var jag ofta där och vakade. På något förunderligt sätt lyckades pappa och jag att mötas. Inte genom ord och inte heller genom personliga möten en och en, utan vi två var mer att betrakta som ett enda liv med en enda själslig närvaro i rummet. Vi två blev ett.  

I dessa sista veckor av hans liv försonades vi och jag accepterade att han aldrig skulle uttala, uttrycka eller handla i former av förlåtelse. För min egen skull erkände jag, i hans kroppsliga närvaro, att det han hade gjort hade skadat mig och att jag inte längre tänkte låta minnet av mina barndomshändelser fortsätta skada mig, även om detta senare visade sig endast vara ett första steg mot själslig läkning. För att leva i hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag krävdes ytterligare förlåtelse- eller försoningsprocesser så att jag kunde bli fri. Dessa processer kan fortskrida även efter att den andra parten gått ur tiden. För att bli fri kan förlåtelse- och försoningsprocesser spänna över generationer, och för den enskilde individen kan det vara en livslång process på väg till fred och frid. 

Personligen har jag inte bara kunskapsmässigt förstått, utan även genomlevt att vandringen på fredens och fridens lyckliga ödets väg består av livslånga förlåtelse- och försoningshandlingar. Betydelsen av dessa olika försonings- och förlåtelseprogram är grunden till att både erkänna och läka mina känslomässiga sår. Omskrivet med Dag Hammarskjölds ord blir mitt barns kränkande trasighet helat och läkt genom drömmen om ett mirakel, där förlåtelse är vägen till personlig frid och försoning vägen till mänsklig fred. 

Läs även "Själavårdens terapeutiska roll på förlåtelsens och försoningens väg"

[1]Citatet är hämtat från boken Sorgbearbetning (2003:154) skriven av John W James och Russell Friedman i översättning av Anders Magnusson, Svenska Institutet för Sorgbearbetning.

[2]https://www.so-rummet.se/kategorier/folkmordet-i-rwanda, 2024-09-17

Text: Fransisko Condró

FÖRLÅTELSENS HELANDE KRAFT

"Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var du"  

~ Max Lucado 

Det gör ont att bli sviken, lämnad, förminskad, retad eller slagen. Under livet kommer vi göra erfarenheter som lämnar blåmärken i själen. Vi kanske frågar oss om vi kan eller måste förlåta den som sårat oss. Det är en viktig frågeställning eftersom valet du gör kommer att påverka Dig och din upplevelse av livet. Att ge förlåtelse handlar inte enbart om att förlåta den andre parten och situationen. Det handlar lika mycket om omtanken om dig själv. 

Att förlåta har betydelse för vårt välmående och livsenergi. Därför behöver vi försöka definiera vad förlåtelse innebär och förstå att det kan betyda olika saker för olika människor. En process som är levande och i samspel med andra. Där förlåtelse förenklat handlar om att släppa taget om begränsande tankar och känslor i relation till en annan människa, oss själva eller något som har hänt oss. Förlåtelse skulle kunna beskrivas som en individuell och frivillig inre process där vi släpper taget om bitterhet, ilska och behovet av att hämnas eller begära upprättelse för något eller av någon som vi anser har gjort oss orätt. Det kan också handla om att släppa taget om dömande tankar om oss själva där vi upplever att vi inte gjort rätt mot en annan människa, inte nått upp till våra egna förväntningar, känt skam eller agerat bristande i någon situation.  

Sunda relationer är elementära för vårt välmående och utveckling. Dysfunktionella relationer kan istället såra våra känslor och skapa en inre stress, vilket påverkar vår hälsa på ett negativt sätt. Där förlåtelse är den verksamma medicinen som har en läkande effekt på kropp, känslor och psyke. I studier har man sett att människor som inte utövade förlåtelse mådde sämre i jämförelse med de som uppmuntrades att förlåta sig själva och andra. De som inte tränade sig i att förlåta hade högre blodtryck, snabbare hjärtrytm och var i högre grad deprimerade. Medan förlåtelse främjade positivt tänkande, lindrade ångest, stärkte självkänslan, förbättrade förmågan att hantera konflikter och stress, liksom inspirerade människors andlighet och främjade bättre relationer.  

Förlåtelse är en ömtålig process som behöver få ta sin tid. Den kan inte forceras, grundas i rädsla eller andras förväntningar, då går vi miste om dess helande och befriande kraft. Att bära på oförlåtenhet fördunklar våra liv. Det är lika oklokt som att dricka en bägare gift och hoppas att fienden ska dö. Vi förgiftar oss själva. Oförrätten håller oss bundna vid det som vi vill komma bort ifrån. Den isolerar oss, håller oss i rädsla och hindrar oss från att bli hela som människor. Medan förlåtelse löser upp stagnerad energi och gör oss fria. På en högre och medveten nivå förstår vi att förövare och offer utgör delar av samma helhet. Medan vi i en dualistisk verklighet ingår i olika relationer och sammanhang där vi turas om och växlar roller i ett ömsesidigt lärande. Genom att förövaren slutar att föröva och offret inte längre väljer att betrakta sig som offer skapas balans. Där förlåtelsen utgör bron som läker och förenar. En process som inte ska bagatelliseras utan ödmjukt behöver respekteras och det kan ta tid. Där varje individ behöver få göra sina val utifrån sin förmåga i sin egen takt. 

Att förlåta någon behöver inte betyda att vi accepterar handlingen någon gjort emot oss eller att vi behöver bli sams med personen. Vi ska aldrig förminska eller ursäkta kränkningar eller ge upp vårt behov av gränser, integritet och välmående. Förlåtelse ska inte heller vara ett maktmedel eller ett sätt att komma undan konsekvenser. Det handlar om att vi väljer att förlåta människan. Vi skiljer på människa och handling. Genom att förlösa en annan människa så förlöser vi oss själva. Du behöver inte den andra människans närvaro eller medgivande för att kunna förlåta. Det behöver inte heller innebära en motsättning att vissa relationer ebbar ut eller kräver en paus för att läka. Det kan vara av betydelse för att båda ska kunna utvecklas och må bra. Personer kommer och går i våra liv och relationer förändras över tiden. Det är en naturlig del av lärandet och livsprocessen. Men relationer som upphör utan att man skiljs åt i samförstånd lämnar en vemodig ton som dröjer sig kvar lång tid efteråt, kanske hela livet. En oläkt relation som konsumerar din tid och livsglädje, oavsett om du försöker ignorera den. Vi behöver därför förstå betydelsen av förlåtelse så vi behåller vår inre balans. 

Vägen till förlåtelse och läkning är förståelse. Vi kan träna upp förmågan att betrakta situationen ur den andres perspektiv. Där destruktiva beteenden ofta har sin grund i trauman och obearbetade känslor. Inte ta saker personligt utan omfamna vår mänskliga sårbarhet. Välja att känna medkänsla och förståelse varför någon agerar som hen gör utan behovet att ge igen eller ge avkall på oss själva. Om vi har styrkan är det klokare att uttrycka hur vi upplever ett visst agerande istället för att ge igen eller ta avstånd. Där vi förklarar varför vi blir ledsna och konkret beskriver vad i agerandet eller situationen som sårar oss. Genom att inte attackera utan förklara vad vi behöver så öppnar vi lättare upp för dialog än konfrontation. Ofta avväpnar det den som attackerar och ger personen möjlighet att reflektera, förklara sig och få en förståelse för hur agerandet upplevs. Personen får möjlighet att känna dina känslor. Att vara ärlig och inlyssnande möjliggör en läkande dialog. Att vilja mötas. Där förmågan att vara lyhörd och vilja förstå den andre parten är en förutsättning. Det gör oss trygga och banar väg för förlåtelse. 

Det är alltid du som har det avgörande beslutet om du vill förlåta oavsett hur den som sårat dig väljer att göra. Du behöver ingen motprestation. Du behöver inte hålla fast i relationen om du inte vill. Du behöver aldrig göra något som du inte vill eller förmår. Ofta är vi benägna att genast komma fram till vad förlåtelsen ska leda till, själva resultatet. Istället behöver vi vandra varsamt genom förlåtelseprocessen. Skapa en förståelse för oss själva vad förlåtelse innebär och medvetandegöra vad vi vägrar släppa taget om. Ta ansvar för vår egen läkning. Där vi inte behöver ha upplevt samma sak för att kunna möta en människa, men vi behöver känna vår egen resa för att kunna vandra tillsammans.  

Kanske får vi aldrig höra det förlåt vi längtar efter eller ges möjlighet att prata ut om ett svek. Vi ska inte heller skuldbelägga oss själva om vi inte klarar av att förlåta där vi befinner oss i stunden. Det handlar om att vi vågar bekänna för oss själva och säga som det är. Att kännas vid och acceptera de tankar och känslor vi har utan att förneka dem. Ett sätt kan vara att skriva ner allt vi skulle velat säga till personen, oavsett om vi skickar de skrivna orden eller inte. Vi skapar då en dialog med oss själva där vi kan välja att förlåta det som hänt oss. Vi bekräftar oss själva och påminner oss om att vi gjorde så gott vi kunde där vi befann oss. Accepterar att vi kanske inte hade förutsättningen, förståndet eller förmågan att undvika det som sårade. Där vi avstår från att skuldbelägga och omfamnar det oskuldsfulla inom oss.  

Förlåtelse är en inre process som frigör. Desmond Tutu beskriver förlåtelse i en verklighetsförankrad kontext med följande ord: 

”Det innebär inte att det som hände aldrig mer kommer göra ont. Det innebär inte att vi aldrig kommer sakna det som gått förlorat för oss eller det som tagits ifrån oss. Det betyder däremot att vår värdighet är återupprättad och att vi kan gå vidare i livet.” 

Förlåtelse är en oumbärlig process som frigör energi och stärker vår kraft där vi samtidigt behöver ta hänsyn till att mänskliga känslor inte är statiska. Det handlar istället om en djupare förståelse. Där förlåtelse handlar om en personlig frigörelse. Att släppa taget om det som begränsar och håller kvar oss i rädslan och separationen och istället välja vägen som utvecklar och gör oss hela. Med den insikten förstår vi att det är mänskligt att fela och gudomligt att förlåta. Förlåtelse tillåter oss att läka och tar fram ljuset inom oss. För om vi vill älska villkorslöst måste vi också lära oss att förlåta.  

För mer inspiration till insikt kan du även läsa texten: "Att älska villkorslöst"

Text: Sandra Wikberg

SJÄLAVÅRDENS TERAPEUTISKA ROLL PÅ FÖRLÅTELSENS OCH FÖRSONINGENS VÄG

Läs även "Vägen till Fred och Frid"

Fredens och fridens lyckliga ödets väg består av två bärande pelare, nämligen förlåtelse och försoning. Förlåtelse är en väg till handling genom att i grunden erkänna sina känslomässiga sår. Personlig, psykologisk och religiös eller andlig förståelse av förlåtelsehandlingar och försonande processer är primär för den terapeutiskt själavårdande människovården. Därför är det av vikt att själv, som en själavårdande samtalspartner känna sig buren på förlåtelsens och försoningens vägar. Dessa vägar är olika för oss alla, men de personliga erfarenheterna och upplevelserna leder till samma destination, fred med sin omgivning och inre frid med sig själv. 

Även om jag aldrig lyckades få min pappas förlåtande ursäkter kunde vi försonas vid hans dödsbädd. Detta som en fridfull vägs ände av en livslång komplicerad relation. Pappa dog i frid med sina nära och kära runt sig och han gick ur tiden tyst och obemärkt. När jag var barn såg jag min pappa som en Satan, en ond kraft i mitt liv. Vad kan Satan vara uttryck för - och hur kan vi själavårdande terapeuter förhålla oss till människor som ser Satan som ondskans axelmakt, ett verkligt och personligt övermänskligt väsen, och inte minst - vad har trosföreställningar av sataniska krafter med förlåtelse och försoning att göra? 

Satan kan på svenska översättas med en motståndare, en åklagare, och en ond kraft som är fientligt inställd till människan och ett hinder för hennes relation till Gud och livet på jorden. Enligt de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam) liknas Satan vid ett övermänskligt väsen, och de onda andemakternas furste och som kan provocera till onda handlingar. Satan ses som en Guds åklagare, men alltid underkastad Gud. Satan har ingen reell makt eller självständig existens i sig, om inte människan gör ont. Satans uppgift är att locka människan till synd och anklaga syndaren. Satan är i nytestamentliga sammanhang även en Djävul, en Lögnens Fader. 

Det finns något som kallas Lucifereffekten. Lucifer betyder morgonstjärna eller ljusbringare. Även om det är en missuppfattning att Lucifer skulle vara namnet på Djävulen, så är det från utvecklingspsykologiska perspektiv intressanta mekanismer om varför till synes ”goda människor” kan gör ”onda handlingar”. Vad är det för psykologiska mekanismer bakom att normala människor, skulle kunna göra fruktansvärda handlingar? Det visar sig finnas tidlösa dimensioner på psykologiska tendenser att individer ser ondska som en högre, nästan övernaturlig entitet. Inom psykologin är den mörka triaden en samlingsbeteckning för tre psykologiskt skattade ledartyper eller tendenser, i vilka innefattas: 

1) den narcissistiska personligheten som kännetecknas av en grandios och egocentrisk självbild, oförståelse för kritik och brist på empati. 

2) de machiavelliska personlighetsdragen som utmärks av manipulativa drag, egenintresse, bedrägeri och fokus på exploatering av andra - och med en cynisk likgiltighet för moral. 

3) psykopati eller antisocial personlighetsstörning, som kännetecknas av impulsivt spänningssökande, själviskhet, känslokyla, bristande personlig affekt, ytlig charm och en oförmåga till ånger.  

Den så kallade mörka triaden är en modell för att förklara asociala, beskriva ogynnsamma och tolka störda beteendemönster, men är i sig ingen officiell diagnos. Psykopati, narcissism, och machiavellism ingår i de allmänna psykiatriska diagnoserna av personlighetsstörning, det vill säga speciella former av psykisk ohälsa.  De tre personligheterna griper in i varandra eftersom ingen klar gräns finns. Även viss samsjuklighet existerar mellan personlighetsstörningarna. Tyvärr kan personlighetsdragen i triaden te sig naturliga för personer som begår våldsutövning och övergrepp, eftersom de är överrepresenterade hos individer dömda för våldsbrott. Gemensamt för den mörka triadens beteende är en tendens att manipulera och utnyttja andra genom att våldsutövaren berövar en individ de mänskliga attributen.  

Moraliska normer gäller i ett socialt system. Men när människor tar laglösheten och omoralen i egna händer uppstår kränkningar, våld, sexuella övergrepp och tortyr. Principerna är fyra i detta normativa sociala, juridiska och moraliska system: upprättelse, ersättning, rättvisa och sanning. Självklart värderar inte vi själavårdande samtalsterapeuter våra konfidenter, utan ser dem som skapade till Guds avbild, där varje människa behandlas utifrån de mänskliga rättigheternas syn på individ och grupp. De mänskliga rättigheterna är universella och inkluderar alla. De utgår från Förenta nationernas (FN:s) deklaration om mänskliga rättigheter. Grundtanken i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är att alla människor är födda fria och har ett lika värde och har därför samma rättigheter – och skyldigheter. Vad kan vi enskilda själavårdare, samtalsterapeuter och själavårdsterapeuter göra för att återställa ett samhälle där manipulatörer, våldsutövare, mördare och övriga som berövar individer sitt subjekt eller grupper de mänskliga attributen?  

Principerna om upprättelse, rättvisa och sanning på väg mot försoning och förlåtelse kan vi som andliga och existentiella människovårdare adressera våra konfidenter på ett sätt som människor kan relatera till och förstå. Att bearbeta lidande, smärta, sorg, skam och skuld sker genom en mängd sammanflätade andliga (inklusive religiösa), existentiella, moraliska, psykologiska, medicinska och sociala perspektiv och metoder.  

Vi som terapeutiska och andliga människovårdare sysslar med religiösa, andliga, existentiella, moraliska och psykologiska metoder för att möjliggöra eller ”diagnostisera” (engelskans ”spiritual diagnosis”) konfidentens andliga och existentiella status för att integrera helandet och läkandet i den fria och värdefulla människan. Självklart sysslar vi inte med juridik, medicin eller socialtjänst. Vi sitter inte i dubbla roller, utan har den själavårdande terapin genom själavård och samtalsterapi som yrkesfält. Men vi kan mycket väl och kanske också ofta samarbeta med instanser som konfidenten är patient, brukare och klient till.  Konfidenten kommer till oss för att få hjälp till ett meningsfullare liv, bättre existentiell hälsa och klarare andlig förståelse med sitt liv. 

Själavårdarens teologi bjuder in konfidenten att få upprättelse genom försoning. Samtalsterapin behandlar klienten till att förstå de psykologiska förlåtelseprocesser som är nödvändiga för ett helat och läkt liv. Tillsammans har människovårdaren tillgång till historiska, medicinska, sociala, religiösa och psykologiska perspektiv på orsaker och verkningar för mänsklig försoning och individuell förlåtelse. 

Psykologisk, religiös, andlig och inte minst en existentiell förståelse av förlåtelsehandlingar och försonande processer är primär för den själavårdande människovården. Fredens och fridens lyckliga ödets väg bestående av de två bärande pelarna förlåtelse och försoning är vägar till handling för att erkänna våra smärtsamma förluster, läka brustna hjärtan och hela känslomässiga sår. Försoning betyder i religiösa kontexter en återställelse av gemenskapen med Gud, där vi alla kan bli befriade från ondska, mörker och rentav döden som den siste fienden för ett liv i evig salighet, fred och frid.  

Varande en själavårdande samtalspartner blir vi själva burna på förlåtelsens och försoningens vägar genom våra egna personliga erfarenheter och upplevelser. Vi kan på den förlåtande och försonande vägen på väg mot den tillfälliga slutdestinationen sluta fred med oss själva, våra konfidenters omgivning, med världen i stort och därmed få inre frid och fred med sig själv. Du själv är alltså svaret på Själavårdens terapeutiska roll på förlåtelsens och försoningens väg.  

Text: Fransisko Condró