Blinka lilla stjärna där

Att betrakta himlen en stjärnklar natt kan ge överväldigande känslor för universums storhet. Idag vet vi att det vi ser, stjärnljuset, är från en förgången tid. Vintergatan, en galax bland ett till synes oändligt antal galaxer i universum beräknas ha 200–400 miljarder stjärnor. En av stjärnorna är vår sol. Vårt solsystem ligger i periferin av Vintergatans centrum. Om det tar 1 år för jorden att röra sig runt solen, tar det 226 miljoner år för vår sol att röra sig ett varv runt Vintergatan. Vi människor lever verkligen i ett nästintill oräkneligt kort ögonblick med astronomiska mått mätt. En stjärnas blinkande ljus vi kan se en stjärnklar natt är minnen av forntiden. Även solens ljus tar tid på sig att nå oss, om än väldigt kort, så är i allra högsta grad människans upplevelse av nuet en illusion. Ändå så upplever vi att vi är kringvandrade varelser på en trygg, stilla och platt jord, i ett reellt nu. Nuets illusion.

Om jordens platthet och att solen vandrar kring jorden är för oss sanningar utifrån vårt tolkningsperspektiv. Hela universum och allt liv på jorden verkar existera utifrån våra egna jag-upplevelser. Självklarhet vet vi (kanske) att det inte är så. Med ”kanske” tänker jag på ”Schrödingers katt”, ett tankeexperiment som går ut på att en katt placeras i en sluten kammare. Filosofiskt handlar experimentet om frågan när ett system kanske kan övergå från en blandning av tillstånd till ”antingen eller”? Schrödinger ansåg att kvantmekanikens teori var ofullständig och icke representativ för verkligheten. Kontentan är att detta klassiska tankeexperiment anses illustrera den subjektiva naturen hos mätningar och observationer. Till detta experiment finns även så kallade flervärldstolkningar. Men åter till jorden, vår plats i universum. Skulle det kunna vara så att planeten Tellus, Moder Jord, är ämnad för själars biologiska liv? Detta är egentligen huvudtemat i denna essä.

Makrokosmos är till synes oändligt och evigt. På samma sätt är det med vårt mikrokosmos. Att meditera är att färdas mot livets centrum. Även det evigt och oändligt. Utan början utan slut. Oavsett hur jag väljer att betrakta dessa storslagenheter, mikro- och makrokosmos, låter mig mitt mänskliga jag bli omtumlat hit och dit. Till synes eviga evigheter och oändliga oändligheter åt alla håll. Finns det en början, finns det slut? Och var är människan i allt detta? När en av mina studenter och jag själv nyligen mediterade tillsammans, kom vi överens om att dela våra meditationsupplevelser. Jag lovade henne att skriva ner detta, vilket jag gör nu. Temat var kärlek. Hur hör då kärleken ihop med vårt mänskliga mikro- och makrokosmos? Innan jag fortsätter vill jag säga att jag kommer att knyta ihop säcken som innehåller hela universum med blinkande stjärnor, biologiskt mänskligt liv och alla själars liv på jorden. Detta blev mitt svar av mina meditationsupplevelser:

När jag blundar för att meditera använder jag ett valfritt mantra för att färdas till livets centrum. När jag är där, är jag – fri, obunden, evig och oändlig. Till synes likt hela existensen i sig. Men jag blev på nytt varse det mänskliga livets smala strimma av liv. Existensen villkor för oss människor är skör och bräcklig. Det mänskliga fostret utvecklas endast under gynnsamma förhållanden. Även om den mänskliga kroppen kan uthärda stunder av extrem kyla, och överhettningen är existensens villkor bråkdelar av evighetens oändlighet. Jag föds, lever en tid och dör. Där finns det likheter med det kända universumet. Stjärnor, solsystem och galaxer föds och dör. Visserligen för oss ofattbara tidsrymder, men ändock, i tidsrummet föds vi och dör. Det är vanligt att vi säger ”Nu har den människan gått ur tiden”. För min del har mitt mänskliga avlastats i tunga bördor. Idag kan jag tryggt leva i vetskapen att det alltid finns hopp i tron att återfödas om och om igen. Tro, hopp och kärlek, som omsluter mikro- och makrokosmos.

Jag skulle kunna skriva mycket mer, men denna korta essä för SSRF vill uppmana dig till egen själavård. Att betrakta himlen en stjärnklar natt kan verkligen vara själens vård, en ”trinitarisk själavård” i gemenskap med oss själva, Gud och universum. En stjärnas blinkande ljus vi kan se en stjärnklar natt är kanske långväga hälsningar till oss inkarnerade själar, eller hur ser du själv på din närvaro, vandrandes i följe längs Vintergatans mjölkvita väg i universum?

Text: Fransisko Condró

Att stå i sitt eget ljus tillsammans med andra

”Var ditt eget ljus”

-Gautama Buddha

Det finns en enorm skillnad mellan ensamhet och att vara för sig själv. Det är två sidor av samma mynt, där ensamhet kan räknas som ett negativt tillstånd och att vara för sig själv som ett positivt tillstånd. Ensamhet är frånvaron av någon annan. Att vara för sig själv är att vara i sin egen närvaro.

När du är för dig själv är du så full av närvaro att du kan fylla hela existensen med den och då finns det inget behov av någon annan. Då står du i ditt eget ljus. När du känner dig ensam, saknar du någon annan som kan ge dig ett berättigande som människa. Då behöver du någon annans ljus, vilket skapar en bindning till att behöva ha någon annan för att fylla detta tomrum inom dig.

När det inte finns någon speciell ”reskamrat” i vårt liv kan vi antingen känna oss ensamma eller njuta av den frihet som finns i att vara själv. När vi inte kan finna stöd för den sanning vi upplever djupt inom oss, kan vi antingen känna oss isolerade och ensamma eller fira att vår vision är stark nog att överleva det mänskliga behovet att få erkännande från vår familj, vänner, partner, kollegor etc.

Till sist behöver var och en av oss utveckla förmågan att ta oss igenom mörkret utan reskamrater, kartor eller vägvisare. Varför inte börja redan nu, att utveckla förmågan att stå i ditt eget ljus?

Att stå i ditt eget ljus är att ge dig själv ett unikt uttryck, där du låter skaparkraften få uttryckas genom dig. Det finns två sorters skapande människor: De som arbetar med objekt och de som arbetar med subjektet. De som arbetar med objekt är de som skapar yttre saker. Den andra sortens skapande människa är mystikern. Mystikern skapar sig själv. Mystikern arbetar inte med objektet. Mystikern arbetar med subjektet. Mystikern arbetar med sig själv, med sin egen varelse för att förstå sin plats i existensen. Mystikern gör sig själv till sitt mästerverk och låter sedan detta mästerverk av inre ljus och kärlek få komma till uttryck i det yttre på det sätt som det själva önskar. En mystiker stiger villigt åt sidan, så att mästerverket kan få tillåtelse att avslöja sig självt. En mystiker har släppt idén om att bli någon. En mystiker vet att hen är ett mästerverk. En mystiker vet att alla är ett mästerverk, därför att Gud skapar endast mästerverk. Gud ger inte liv åt något mindre än det!

Låt hela livet bli ett liv där vi står stadigt i vårt eget ljus, tillsammans med varandra!

”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.”

-Kol. 3:12-14

(Jag kan varmt rekommendera SSRF:s tidigare boktips "Själv: kraften i egentid" av Linus Jonkman. För dig som vill veta mer om hur man kan utveckla förmågan att stå i sitt eget ljus tillsammans med andra.)

TA REDA PÅ MER

Text: Rosanna L. Antonsdotter