Ett liv i frihet med Gud

Denna Insiktstext är inspirerad och kombinerad i mina olika roller som sökande, religionsvetare, teolog och troende. Att Gud är verklig och att gudskraften finns inom mig är banbrytande, på så sätt att jag därmed blir en hel del av Gud. På samma sätt som varje cell, i vår mänskliga kropp, är en del av miljarder delar som bygger upp vår biologi, fysiologi och själva den mänskliga strukturen, är varje mänsklig inkarnation en del av den gudomliga kroppen. Det är mitt synsätt, för den gudalika kroppen är den kreativa skapelsens själva essens, glädjens källa och kärleken personifierad. Glädjen och den stora meningen med livet har visat sig vara vägen till frihet, tillsammans med guds inneboende kraft som har fått verka fritt inom mig - och med fritt menar jag att tillåta mig att öppna mitt hjärta för Guds kärlek. Ett liv med Gud innebär också att kommunicera med Gud. Där glädjen finns, finns Gud. Gud är kärlek. Gud är den yttersta meningens manifestation.

Där ingen tröst finns, där finns Gud. Gud tröstar. Gud läker. Gud skänker människan ett liv i frihet, glädje och tröst. Friheten att välja att leva i samklang med Guds kärlek. Glädjen att vandra jordelivet tillsammans med Gud. Och när sorg råder, låta Guds kärlek omfamna och trösta mig. Att Guds kraft och energi finns inom mig är nog den mest helande av alla insikter. Om nu Gud verkligen bor inom mig, kan det per definition inte finns något mörker i mig och om det fortfarande finns mörker har gudskraften ännu inte kunnat blomstra fullt ut. Det sistnämnda är en viktig insikt att bli medveten om. Jag brukar använda liknelsen om guldvaskning, när jag jämför processen med att rena mitt hjärta. Ett rent hjärta gör oss till gudalika varelser. Gud skapade oss till sin avbild – kärlek.

Under tusentals år har människan levt i en mörk och ond omgivning. Det mörka och onda har erfarits som ett lägre medvetande och lågt stående handlingar. De människor som på något sätt kom med ett högre medvetande och med ett gudomligt ljus fick ofta lida och blev hårt straffade, särskilt om de var kvinnor. Troligtvis gällde detta inte naturfolk, som ofta hade kvinnor som ”medicinmän”, shamaner och helare. Att Gud finns inom mig och i oss alla skulle betyda att de yttre religiösa och politiska krafterna skulle bli kraftlösa, maktlösa och till slut verkningslösa. Det skulle innebära att några yttre hot aldrig skulle kunna förminska den unika människan eller göra oss oroade och rädda. Människan skulle bli egenmäktig i sin gudomlighet på Jorden. Människan skulle bli de vandrande gudarna och ombesörja naturen likt trädgårdsmästare, skogsvaktare och naturvårdare. Hela planeten jorden skulle vara ett paradis. Människan skulle bli fri från slaveriets bojor – mörker och ondska - och leva i sann frihet med Gud.

Sann frihet innebär också att ha förstått dödens betydelse för livet. Att förstå att döden är en illusion har för mig verkligen skapat ett liv i frihet och större glädje. Sorgen är inte längre tröstlös, utan vetskapen om dödens illusion minskar den emotionella smärtan efter stora förluster och ses på ett nytt, frihetsbejakande, sätt. När jag verkligen förstått, i själ och hjärta, att livet är evigt och oändligt och att det mänskliga livet är återkommande genom cykler av inkarnationer och exkarnationer, blir känslorna balanserade i relation till det vi idag kallar död, smärta och sorg.

Ett liv i frihet är att se och leva livet ur ett själsligt perspektiv. Den själ som är min sanna natur. Mitt sanna jag är inte den unika och enskilda människan som får en mänsklig identitet, utan mitt sanna jag är min eviga och oändliga själ som bär olika mänskliga förklädnader. Ett liv i frihet med Gud innebär också att jag har förstått jordelivets villkor. Vår sanna natur är storslagen och större än kosmos, där hela världsrymden ryms inom oss. Livet är mångdimensionellt, varav det mänskliga livet av kött och blod endast är fyrdimensionellt i tid och rum. Men genom andlig träning har min förståelsehorisont utvidgats och det obeskrivbara har blivit uppenbart för mig. Ett liv i frihet med Gud. När död, smärta och sorg inte är förlamande sanningar längre, förändras det mänskliga livets spektra. Att Gud är en sann Gud, kärlekens Gud, verklighetens fundament och att gudskraften finns inom mig har varit banbrytande. Det storslagna har blixtrat till i mitt hjärta i förståelsen över att vi alla är och varseblir en hel del av Gud. Vi är Guds fria barn på jordens paradis.

Författare: Fransisko Condró

Själavård vid kris

Denna Insiktstext är till dig som är själavårdare och syftar till en kortare fortbildning i mötet med personer i kris. Ordet kris kommer från grekiskan och betyder ”avgörande vändpunkt, plötslig förändring eller ödesdiger rubbning”. En kris är en reaktion på en svår livssituation. Vid en kris räcker ofta inte människans egna resurser till och kan då behöva stöd för att börja må bättre igen. Den här texten vill synliggöra viktiga aspekter av ett modernt själavårdsarbete där konfidenten (själavårdarens klient) alltid äger sanningen om sig själv, den egna trosföreställningen och världsbilden. Texten belyser själavården och själavårdaren i relation till konfidenten gällande:

Själslig inventering - sjukdomsbild eller resurs?
Sanningen om konfidentens egen tro och världsbild
Själavårdens gränssituationer
Stödjande själavårdande aspekter

Själslig inventering - sjukdomsbild eller resurs?

Att möta människor i en livskris är för själavårdaren en stor utmaning. Det är viktigt att själavårdaren är medveten om konfidentens fas i krisen. Detta för att kunna bedriva adekvat själavård. Själavårdaren ställer sig inte passiv när psykiatrin förpassar andliga frågor till enbart jordiska angelägenheter. Själavårdaren är medveten om skillnaden mellan religiös tro som en sjukdomsbild och en religiös tro som en resurs.

Det är betydelsefullt att ha grundläggande kunskap om människans psyke. Det är också av vikt att själavårdaren skapar en själslig inventering av konfidentens livssituation genom att beakta vilken personlig betydelse den inträffade krisen har för konfidenten, dels genom kunskap om dennes förhistoria, dels genom att få kunskap om konfidentens aktuella liv, sociala förutsättningar, familje- och arbetssituation samt primära relationer.

Själavården ersätter aldrig hälso- och sjukvården, utan kompletterar den genom andlig vård. Själavårdaren behöver däremot känna till konfidentens eventuella kontakter med sjukvård, medicinsk rehabilitering, psykiatrisk vård, pågående psykoterapeutisk alternativt psykologisk behandling. Själavårdaren kan be konfidenten själv berätta för hälso- och sjukvården att denne går till en själavårdare för själslig terapi och andlig vägledning.

Sanningen om konfidentens egen tro och världsbild

Själavårdaren sörjer för konfidentens andliga behov och det är då nödvändigt att få veta vad som är konfidentens yttersta angelägenhet med sin önskan om själavård. Det jordiskt mänskliga och himmelskt andliga lever inte i två skilda världar, men konfidentens livs- och troshistoria tillskrivs olika betydelse och betraktas ur olika perspektiv inom olika former av psykologisk terapi och själavårdande behandling.

Själavårdaren möter konfidentens vitt skilda trosföreställningar och andliga behov, men även själavårdaren har sin egen utvecklade trosföreställning och världsbild, som inte behöver inordnas i någon fast religiös institution eller religion i sig. En välutbildad själavårdare har kompetens att möta sin konfident ur ett brett spektrum av tros- och livsåskådningsfrågor för att på så sätt vårda konfidentens krisande själ. Konfidenten äger dock alltid sanningen om sin personliga trosuppfattning och världsbild och bör bemötas med respekt utan inblandning av själavårdarens personliga trosåskådning eller världsbild.

Själavårdens gränssituationer

Själavården kan arbeta utifrån olika psykiska processer vid en kris och naturligt inkorporera så kallade ”gränssituationer”, det vill säga psykologisk behandling och själavårdens terapeutiska dimensioner. Detta för att kunna möta konfidentens längtan av andligt helande och läkande. Men det finns en avgörande skillnad mellan psykoterapi och själavård. Inom själavårdande samtal blir Gud en aktiv och reell tredje part och inte bara en psykologisk inre bild eller viktig objektrelation. Själavårdaren kan därmed överbrygga själavård och terapi i en förnyad eller omskapad själavårdande kontext, i det som jag kallar själavårdande terapi. För konfidenten och själavårdaren är vanligtvis den gudomliga naturen en verklighet (även om det finns många ateistiska konfidenter som likväl söker själavård) och den personliga tron en realitet och inte bara psykiska symboler.

Det gudomliga synliggörs i själavårdsmötet mellan konfidenten och själavårdaren. Därmed för kriser naturligt med sig fördjupade dimensioner om livet som människa. Själavårdaren kan behöva synliggöra och orientera konfidenten i sin förnyade livs- och trosmiljö. Att genom själavården möta sin egen tro på nytt skapar förutsättningar att krisen, med tiden, tryggt kan landa i ett nytt personligt landskap och eget andligt självledarskap. Själavårdaren kan belysa hur konfidentens förstärkta tro har lindrat krisen och hur sorg kan helas och läkas genom att acceptera den förlust som orsakade krisen - och kanske till och med kunna bidra till en ny livsglädje, en ny sanning och ett nytt hopp för konfidenten.

Stödjande själavårdande aspekter

Själavårdarens styrka är dennes sinne för så kallade stödjande själavårdande aspekter som kan vara olika beroende på vilken form av själavård som praktiseras. Genom grundläggande samtalsmetodik och för att på bästa sätt bemöta konfidenten genom krisfasernas känsloprocess uppträder själavårdaren respektfullt och professionellt genom att uttrycka centrala komponenter såsom empati, respekt och kongruens, det vill säga – att bejaka konfidentens egen upplevelseprocess. Det innebär att acceptera konfidentens livssituation och möta denne i dennes egen utveckling av självkännedomens erfarenhet.

Konfidentens relation till den nya livserfarenheten och även i gudsrelationen med sin tro eller brist på tro belyser krisens utveckling. Var i krisfasernas känsloprocess befinner sig konfidenten? Återigen, genom att bejaka konfidentens egen upplevelseprocess, fortsätter själavårdaren att relatera, förstå och förändra konfidentens problemsituation genom att med empatiska frågor medvetandegöra den inre dialogens betydelse för andligt tillfrisknande. Genom en själavårdande sorgebearbetning eller annan krisintervention (ex. stöd- och stresshantering och meningsskapande riter) är målet och strävan en ny förståelse av livet som helhet.

Resumé

Själavårdarens utmaning - att möta människor i en livskris - innebär att vara medveten om konfidentens krisfaser och om skillnaden mellan religiös tro som sjukdomsbild och religiös tro som resurs. Själavårdaren kompletterar hälso- och sjukvården genom andlig vård och konfidenten äger alltid sin egen sanning om trosuppfattning och världsbild. Genom en själavårdande krisintervention, det vill säga genom stöd-, omvårdandsfaktorer och meningsskapande riter är målet med ”själavård i kris” en ny förståelse av livet som helhet efter den livskris som fick konfidenten att söka andlig vägledning och själavård.

Författare: Fransisko Condró

Sekulär själavård

Begreppet sekulär och sekularisering innefattar en mängd olika betydelser, men används ofta som en motsatt betydelse till religiös och religion, det vill säga världslig och icke-religiös. Sekulär härstammar från latinets av sæcularis - som hör till seklet. Sekularisering är en epok i vår nutida historiska tingens ordning - i världen och i samhället i stort. Från ett religiöst perspektiv betyder sekularisering att det jordiska livet blir förvärldsligat och att det mänskliga livet tolkas icke-religiöst, icke-kyrkligt och ateistiskt genom att religion blivit en privat och personlig angelägenhet och att allt färre i samhället ser sig som religiösa. I det sekulära samhället har religiösa symboler och uttryck tagits bort från det offentliga rummet, såsom till exempel i det som tidigare allmänt benämndes Sjukhuskyrkan och idag mer kallas för andakts- eller meditationsrum för stillhet och meditation. Den sekulära världen tar allmänt sett avstånd från etablerade offentliga religioner. Det finns även något som betecknas som sekularism och är en filosofisk åskådning som vill minska religionens betydelse i samhället. Så kallade sekularister förespråkar en åtskillnad eller separation mellan religion och samhällsordning eller mellan kyrka och stat, vilket skedde i Sverige vid millennieskiftet och med rätten att alla fritt ska kunna välja livsåskådning. Alla livsåskådningsorganisationer ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället.

I det sekulära begreppet har jag valt att inkludera andlighet, som en motsats till kroppslig och om sådant som tillhör människans inre liv. Andlighet i nutida språkbruk kan hänvisa till en subjektiv upplevelse av en själslig dimension. Andlighet kan beteckna upplevelsen av en verklighet i ett mänskligt inre sammanhang, med personlig mening och individuell inriktning av våra egna liv och av vem vi själva är. Andlighet kan också uttryckas i förmågan att känna att vi som unika individer berikas av den yttre verkligheten vi alla gemensamt delar utifrån den enskilda människa var och en, per definition, är. Ett mer grundläggande begrepp än andlighet är termen existentiell, som kommer från latin och översätts med “att finnas” eller “att vara”, men också med betydelsen att ”komma ut” och ”att träda fram”. Det existentiella perspektivet handlar om hur det är att vara människa i tillvarons grundläggande betydelse och djupaste väsen. Även frågor om livets mening kan träda fram ur existentiella frågor om livet i stort och i smått.

Det finns en mängd olika former av själavård. Här beskrivs ett nytt sätt att både se och bedriva själavård, nämligen sekulär själavård, som förenar både traditionell själavård, olika psykologiska terapier samt existentiell filosofi. Terapeutisk själavård finns i USA och benämns som Pastoral Psychotherapy. Själavård och terapi har många beröringspunkter med bland annat det enskilda samtalet som kommunikationsmedel. Sekulär själavård kan ses som själavårdsterapi, där behandlingsmetoden syftar till att belysa, läka och hela det som blivit trasigt i en människas liv, den människa som drabbats av sorg och lidande med emotionell smärta och mentala störningar som följd. Det jordiska förenas med det andliga i ett existentiellt perspektiv, utifrån den behandlande människans livsåskådningsperspektiv och verklighetsuppfattning.

Själavårdsterapin eller den sekulära själavården orienterar sig mer inom den existentiella hälsan än den rena psykiska hälsan och ställer sig neutral i fråga om religion och religiösa övertygelser. Den sekulära själavården utgår ifrån den enskilde personens hela liv med dess utmaningar, livshändelser, betydande relationer och vidare vilka existentiella problem och frågeformuleringar som finns i alla dess dimensioner, inte bara psykologiska, emotionella, mentala eller sociala, utan även andliga, filosofiska eller religiösa. Tolkningsföreträdet i självuppfattning och personlig världsbild står den hjälpsökande själv för. Den enskilde eller hjälpsökande kallas även i den sekulära själavården för konfident, alltså en människa som anförtror sig, i detta fallet till själavårdsterapeuten. Konfidenten äger alltid rätten till synen på sitt eget liv och livet i stort, jämsides med rätten att tolka omvärldens existens själv. Den sekuläre själavårdaren har då ingen offentlig religiös organisation bakom sig, utan har precis som den hjälpsökande rätten till sin egen unika livs- och trosåskådning.

Målet med sekulär själavård är att stödja och hjälpa konfidenten till ett högre och vidgat medvetande till sig själv, samhället, omvärlden och livet självt och sist men inte minst att vidga det existentiella perspektivet. Detta sker genom terapeutiska och pedagogiska metoder och system, såsom andlig och existentiell vägledning, psykologisk behandling, filosofiska perspektiv och ett coachande förhållningssätt. Sekulär själavård betraktar människan både ur en jordisk tredimensionell verklighet, men också ur ett mångdimensionellt medvetandeperspektiv och en utökad verklighetsuppfattning. Den sekulära själavården införlivar kunskapen om människans psyke (eller själ) och möter konfidenten i dennes konkreta livssituation med tankar, känslor och upplevelser av både det immanenta livet och den transcendenta existensen.

Viktiga begrepp inom den sekulära själavården är området för kunskapens etik och moralfilosofi, där konfidenten tillåts och ombeds värdera och omvärdera sin etiska och moraliska personliga förklaringsmodell i mötet med sig själv, nära och kära och människor i allmänhet. Existentiella frågor om ”gott och ont, rätt eller fel, liv och död” är grundläggande samtalsämnen i mötet med konfidenten och för dennes medvetandeutveckling.

Sekulär själavård förenar alltså traditionell själavård med moderna psykologiska terapier. Därmed är kraven högt ställda på en själavårdsterapeut med fortlöpande kompetensutveckling inom teologi, filosofi, psykologi och olika samtalsterapeutiska modeller.

För mer inspiration, se även "Själavårdens historia, del 1" och "Själavårdens historia, del 2".

Författare: Fransisko Condró

Själavård enligt Okkenhaug

Gällande Själavårdens grunder är det svårt att undvika namnet Berit Okkenhaug, norsk präst och själavårdslärare. Enligt Okkenhaug handlar själavård om att mötas ansikte mot ansikte. I varandras ögon skapas och nyskapas vi. Här kan vi upptäcka mer om vilka vi själva är, vilka andra är och vem Gud är. När människan vågar visa sitt ansikte uppstår möten som kan föra henne vidare i livet och i tron. Berit Okkenhaug menar att själavården omfattar fyra viktiga dimensioner eller teman. Det har handlat om förbön och själavård för sjuka, själavårdande stöd och omsorg, pastoral eller andlig vägledning samt frågor om skuld och försoning. Traditionellt sett, menar Okkenhaug, finns det olika inriktningar i själavården och man brukar i huvudsak skilja mellan tre olika inriktningar. Den kerygmatiskt orienterade, den konfidentorienterade och kyrkligt orienterad tros- och livsvägledning.

Kerygmatisk orienterad själavård

Okkenhaug menar att den kerygmatiska själavården handlar om att förmedla ett budskap till konfidenten. Kerygma betyder just budskap. Här blir själavårdarens uppgift att förmedla Guds ord till den enskilda människan. Denna typ av själavård är i många avseenden den som ligger närmast i linje med den historiska traditionen. I den kerygmatiska själavården är själavårdaren den som tydligt leder samtalet. Uppfostran och förmaningar är en viktig del. Guds ord anses annorlunda och ”främmande” i förhållande till det naturliga samtalet. Guds ord nås fram i själavårdssamtalet via ett så kallat genombrott, en brytning som skapar en möjlighet att läsa och be. En teolog som uppmuntrade en kerygmatisk orienterad syn på själavård var den schweiziske teologen Karl Barth (1886–1968). Eduard Thurneysen (1888–1974) var nära vän till Barth. Thurneysen var en reformert teolog och professor i Basel fram till 1959. Han hävdade en klar åtskillnad mellan terapi och själavård och menade att när en läkare talar om neuros och en präst om synd är det inte bara fråga om olika språkbruk, utan även om olika perspektiv. Neurosen är ett tecken på synd och själavårdare ska förhålla sig till synden, inte neurosen. Eftersom synden är det egentliga, blir även synden det väsentliga. Enligt Thurneysen finns tre huvudbegrepp inom läran om själavård; predikan, församlingen och syndaförlåtelsen. Själavården sker inom församlingen, som fostran och som uppmaning till helgelse. Den kerygmatiska själavården är ofta utpräglat biblicistisk och stor vikt läggs vid att Bibeln används flitigt och att alla problem betraktas ur ett andligt perspektiv. Bibeln ses som den enda användbara nyckeln till den praktiska själavården. Själavården blir också mer inriktad på beteenden än på känslor och har mycket gemensamt med behaviorismen inom psykologin.

Konfidentcentrerad själavård

Själavårdare som är kritiskt inställda till det kerygmatiska tänkandet har enligt Okkenhaug hävdat att den kerygmatiska själavården står i vägen för det nödvändiga intresset för den enskildes verklighet. Själavården kan inte enbart vara fokuserad på frälsning från ovan, utan bör även uppmärksamma den subjektiva sidan av människans existens och erfarenheter. Inom den konfidentcentrerade själavårdaren står konfidenten i centrum för relationen. Uppmärksamheten riktas mot den enskilde konfidenten och de problem som denna tar upp. Samtalet blir ett själavårdssamtal i första hand därför att själavårdaren är troende. Den tyske teologen Paul Tillichs (1886–1965) teologi under början av 1960-talet fick en avgörande betydelse här. Han sammanför människans erfarenheter med den kristna tron. Okkenhaug nämner också den amerikanske psykologen Carl Rogers (1902–1987) som utvecklade en samtalsterapi som blivit förebild för många själavårdare. I ett accepterande, icke dömande klimat, där relationen upplevs som trygg, kan konfidenten våga berätta om sina svåra känslor. Tillsammans kan de utforska vad som ligger till grund för dessa och genom så kallad ”spegling”, det är en metod där själavårdaren genom empatisk inlevelse arbetar med det som kommer fram, kan en helande förändring komma att äga rum. I denna form av själavård har i synnerhet framhållits hur viktigt det empatiska lyssnandet är. Man lyssnar inte bara på människors tankar om livet och om tron, utan även på deras upplevelser och känslor. Okkenhaug menar att många själavårdare i Skandinavien har blivit influerade av Carl Rogers och av amerikanska pastoralpsykologer. Andra har ställt sig kritiska till detta och hävdat att den människosyn som ligger till grund för bland annat Rogers metod bygger på en optimistisk-humanistisk människosyn med en överdriven tilltro till människans egna resurser. Samtalet har dessutom en individualistisk inriktning och räknar sällan med den troende gemenskapen, d.v.s. församlingen, som resurs. Det kan i sin mest radikala form leda till en slags ”implicit” teologi där allt ska tolkas utifrån konfidentens verklighet.

En kyrkligt orienterad tros- och livsvägledning

Okkenhaug beskriver denna hållning, en kyrkligt orienterad tros- och livsvägledning, som en medelväg mellan den kerygmatiska själavården den konfidentcentrerade själavårdaren. Om vi ensidigt fokuserar antigen på det kerygmatiska budskapet eller det konfidentcentrerade riskerar vi att begränsa vår syn på den själavårdande relationen. Inom den mer vidsträckta och konsekvent konfidentcentrerade själavården kan människor möta en medmänniska som lyssnar och förstår, men som inte visar vägen till Gud. Inom den radikala kerygmatiska själavården framhävs å andra sidan Guds ord på ett sätt som inte lämnar utrymme för människans smärta. Då kan Guds ord hindra människan från att komma tillrätta med sig själv och sitt liv och därmed även hennes möjlighet att få uppleva ett möte med Gud. Okkenhaug betonar därför att själavården istället både ska kunna lyssna på den verklighet som människan lever i och visa vägen till Gud. Begreppet ”tros- och livsvägledning” har Okkenhaug hämtat från en bok av Helmut Tacke. Denna själavårdsmetod försöker ge vägledning i tron och i livet. Dessutom knyter den själavården närmare den kristna gemenskapen. Okkenhaug menar vidare att då själavården hör hemma i ett kyrkligt sammanhang kan den inte betraktas som fristående från den kristna gemenskapen. Det innebär att kristna själavårdare inte kan bedriva verksamhet i privat regi, eftersom själavården till sitt väsen är en del av den kristna gemenskapen. Här är den diakonala aspekten viktig inom själavården. Själavården betraktas som hela församlingens angelägenhet och uppdrag. Därför blir det viktigt att alla som jobbar i kyrkan får utbildning i att bli själavårdare. Även konfidenten är en del av gemenskapen och kan i andra sammanhang själv vara själavårdare.

Trinitarisk själavård

Okkenhaug belyser själavård utifrån flera perspektiv, här väljer jag att sammanfatta två:

Okkenhaug förespråkar en själavård som hon kallar trinitarisk. Okkenhaug anser att i vår tids själavård ska själavårdaren utgå från individens erfarenheter, att vi är skapade av Gud och att vi håller oss vid liv genom den helige Ande. Genom att Gud är närvarande i samtalet så skiljer sig själavårdande samtal från andra terapeutiska samtal. Det egentliga mötet i själavården äger inte rum mellan själavårdaren och konfidenten – det är ett möte med Gud. Själavårdens uppgift är att förmedla Guds nåd och trofasthet.

Narrativ själavård

I den narrativa själavården belyser man vikten av konfidentens berättelse. Att konfidenten får möjlighet att sätta ord på sitt liv och berätta om sig själv. I berättelsen har konfidenten själv möjlighet att upptäcka ett mönster som inte konfidenten själv tidigare upptäckt. Själavårdaren hjälper konfidenten att göra parallella historier om dennes berättelser till bibliska berättelser och på så sätt belyses konfidentens historia ur ett annat och större perspektiv. Konfidenten kan då känna igen sig och uppleva att fler än han/hon själv har gått igenom samma historia men på ett annat sätt.

Med dessa korta inslag i själavårdens grunder genom Berit Okkenhaug, som uttrycker sig att själavård handlar om att mötas ansikte mot ansikte.

Författare: Fransisko Condró

Ett professionellt perspektiv på SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi

Själavården i sig är och innehåller ett brett perspektiv av olika metoder, teorier och praktiker. Ingen människa, grupp eller organisation kan sägas äga själavården, utan den genomsyrar alla trosinriktningar, världs- och livsåskådningar och inte minst alla de religioner som har själavårdande möten och själavårdare som på diverse sätt finns för sina medlemmar, hängivna, troende och konfidenter (eller klienter). I dessa möten mellan själavårdare och konfident ser vi varandras ansikten genom Gud, som omsluter oss alla inifrån och ut, utifrån och in till en enda universell existens genomsyrad av kärlek.

För oss moderna själavårdare som lever och verkar i det tredje årtusendet, finns flera nya dimensioner att möta konfidenterna. Den moderna tekniken gör att själavårdaren bokstavligt talat kan finns på ena sidan jordklotet och konfidenten på den andra sidan. Därför kommer här en del insikter, handledning och undervisning om hur du som själavårdare och själavårdande samtalsterapeut kan möta dina konfidenter enligt själavårdskonstens alla möjligheter, men också i dess begränsningar. Denna moderna form av själavård kallar jag SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi. Självklart ska själavården fortsätta att uttrycka sig genom andlig utveckling och existentiell hälsa, trygghet, omsorg och en tillitsfylld sekretess, där ansvaret i det själavårdande förhållningssättet alltid finns hos själavårdaren. Ansvaret för vad? Låt oss börja med det ansvar själavårdaren inte har: Själavårdaren har inget ansvar för konfidentens psykiska hälsa, för det har den svenska hälso- och sjukvården. Själavårdare har inte patienter. Själavårdare och SES själavårdsterapeuter behöver därför inte föra journal. Utan varje själavårdsmöte har perspektiv på andlighet, tros- och livsåskådningsfrågor samt existentiell hälsa. Den existentiella hälsan har ett brett perspektiv och finns som begrepp även inom hälso- och sjukvården. Existentiell hälsa i det själavårdande perspektivet är intimt förknippat med de existentiella frågor människan ställer sig – om meningen med livet i allmänhet och meningen med sitt eget unika liv i synnerhet.

SES-själavården inkluderar många tidigare former av själavård och inkluderar den kerygmatiska själavården genom att förmedla Guds ord till den enskilda människan. Med ett pluralistiskt perspektiv på begreppet ”Guds Ord” kan dessa gudomliga ord innehålla många religiösa språkformer, tros- och livsåskådningar, teologier och filosofier. Det blir själavårdarens uppgift att leda samtalet på så sätt att konfidenten själv blir medveten om vad som menas med Guds Ord för denne själv. Bibeln kan då självklart inte ses som den enda användbara nyckeln för den pragmatiske själavården och behaviorismen inom psykologin kan inte ses som den enda psykologiska metoden för själavården.

Den konfidentcentrerade själavården blir till en utvecklingspotential inom SES då konfidenten alltid står i centrum för den trinitariska relationen mellan själavårdare, konfident och Gud. Inom hälso- och sjukvårdens behandlingsmetodik är alltid patientperspektivet personcentrerat. Själavårdaren ska givetvis utgå från konfidentens livserfarenheter, men har också själv både rättigheten och skyldigheten att berätta hur det har sett ut i själavårdens egna liv med exempel tagna från själavårdarens personliga berättelser, både privat och professionellt. I den narrativa själavården belyses alltså vikten av både konfidentens och själavårdarens berättelser, så som det ser ut i Tolvstegsrörelsen med så kallade sponsorer (andliga vägledare), som vägleder den så kallade ”sponsien” (konfidenten). I berättelserna kan konfidenten upptäcka livsmönster som inte konfidenten själv tidigare upptäckt.

Genom att Gud är närvarande i själavårdssamtalet blir det bokstavligt talat ett treenigt möte mellan själavårdare, konfident och Gud. Hur utvecklar sig detta treeniga möte med teknikens hjälp? Tekniken skapar i sig ytterligare dimensioner eftersom vi kanske aldrig kan vara säkra på om vi blir avlyssnade eller hackade. Denna ”risk” kommer kanske att finnas tills tekniken kan anses helt säkert ur avlyssnings-och hackningssynpunkt. Personligen har mitt kall som själavårdare utvecklats till den moderna form av själavård jag alltså kallar SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi. Kom ihåg att från mitt perspektiv behöver och kanske inte heller bör själavårdare och SES själavårdsterapeuter föra journal. På det sättet blir sekretessen mer skyddat, särskilt genom digitalt media, men var alltså uppmärksam på avlyssning och hackare. Jag själv har aldrig patienter, som sagt, utan konfidenter. De skall kunna känna sig etthundra procent trygga när de överlåter sin andlighet och utelämnar hela sin existentiella världsbild till mig. Mer om detta finns för dig som väljer att vidareutbilda dig till Existensionom, en helt unik utbildning i sitt slag och där yrkestiteln är namnskyddad.

För att återgå till själavårdarens ansvar i själavården eller i den terapeutiska formen genom själavårdsterapi kommer här en del insikter. Juridiskt sett har varje myndig individ själv ansvaret för sitt eget liv. Att ha konfidenter som är omyndiga, oftast barn, så behövs det alltid målsmans godkännande. Skriftligt. Mer information om detta får du genom SSRF:s utbildningar och personliga handledning. Ett annat ansvarsområde handlar om hur själavårdaren guidar konfidenten till upplysning om dennes egen tros- och livsåskådning. Det vore, ur SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapeutiskt perspektiv, ett allvarligt moraliskt brott att överföra själavårdarens egen tro på konfidenten om denne inte uppenbarligen ber om det. Detta ansvarsområde får du också utbildning och handledning via SSRF:s vidareutbildningar.

Läs mer

Författare: Fransisko Condró

Mer om SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi

Läs även "Ett professionellt perspektiv på SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi"

Att ha förmågan att kunna integrera teoretiskt lärande i praktiken är en konst. Själavården må vara hur teoretisk som helst, men utan praktik famlar vi och kompetensen uteblir. Det finns en japansk term som kallas ”kaizen” och betyder en förändring till det bättre. Inom pedagogiken talar vi om ”ständig kaizen”, det vill säga ständig utveckling och förbättring. En själavårdare bör vara öppen och delaktig i detta förändringsarbete för att effektivisera sitt uppdrag. Med effektivitet menas inte att stressa eller hinna med så mycket som möjligt, utan det handlar om att göra rätt och att ha moderna och tidsenliga arbetsmetoder. Det är ett faktum att även själavårdare finns alltmer på Internet och SSRF inriktar främst sin verksamhet och utbildningar genom en nätbaserad utbildningsplattform. Det innebär att du även blir undervisad i hur det är att ha klienter och konfidenter som själavårdare både fysiskt och digitalt och vilka utmaningar och möjligheter det är att arbeta och verka i en digital tidsålder.

Människan är fortfarande kött och blod men i en rasande takt integreras vi med den artificiella intelligensen och medicinsk teknik som kan byta ut eller förbättra stora delar av människokroppen. Vi som själavårdare behöver ta vårt eget etiska ansvar. Vad innebär det för själavården och själavårdaren att leva i detta nya tusenårsrike, det som kallas det tredje årtusendet och som precis har börjat. Ur detta själavårdande perspektiv och från den Sekulära och existentiella själavårdsterapins ansats vilar ett helt nytt förhållningssätt att arbeta och verka som själavårdare, samtalsterapeut och existensionom. Sistnämnda inbegriper en hel rad kompetenser inom den andliga vården, existentiell hälsa och den integrerande själavårdsterapin. Själavårdaren bör kunna ta ställning och eget personligt ansvar i en mängd så kallade själavårdande livsområden, som SSRF skriver om dagligdags genom inlägg via Facebook som även finns på vår egen hemsida.

Det var betydligt enklare, ur både livs- och trosåskådningsperspektiv och kanske fortfarande är det, för de själavårdare som hade kyrkan och andra religiösa organisationer som arbetsgivare. Med så kallade givna credon (trosbekännelser) och där oftast etiken och moralen är väl inarbetad enligt den religiösa doktrinen var den själavårdande ramen given. Men hur är det för oss andra som ser själavården ur ett pluralistiskt perspektiv, där många påpekar att ”jag är andlig, men inte religiös”.

Författare: Fransisko Condró

Jag är andlig, men inte religiös...

”Jag är andlig, men inte religiös” har jag hört både i dagligt tal bland vänner, konfidenter och inom den akademiska världens teologi och religionsvetenskap. Vad som ligger bakom varje uttalande är svårtolkat, men det jag tycker mig kunna höra är att de flesta svenskar inte vill tillhöra någon organiserad form av religiös sammanslutning. Men oavsett vilka klienter eller konfidenter en modern själavårdare har, är dennes uppdrag att finnas till hands genom olika psykologiska, terapeutiska- och andliga metoder. Därav behöver en modern själavårdare vara både välutbildad och pragmatiskt lagd när hen möter klienter och konfidenter som upplever en existentiell förvirring, lider emotionella kval och är andligt desorganiserade. SSRF:s yrkesutbildning till Certifierad Existensionom kanske är den mest kvalificerade vidareutbildningen som finns för själavårdare och samtalsterapeuter. En Existensionom arbetar inom människovårdande områden med existentiell hälsa, andlig vård och själavårdsterapi. De sju delkurserna fördjupar kunskaper och kompetenser inom:

Existentiella perspektiv genom teologi & filosofi
Existenspsykologi & Existenssociologi
Själavårdsterapi & Andlig vård
Existentiell hälsa & Klientpraktik
Existentiell coaching & Sorgebearbetning
Det existentiella samtalet ur livshotande sjukdomsperspektiv
Professionen Existensionom & Existentiella roller ur olika yrkesperspektiv

Yrkestiteln Existensionom är varumärkesskyddad hos Patent och Registreringsverket, PRV sedan november 2022 gällande ackreditering av utbildningstjänster, handledning och examinationer bland annat. Det är nya tider inom det som funnits i alla tider, nämligen religion och andlighet. Många ser dock fortsatt människan som en sökande varelse. Hon söker efter meningen med livet, alltings ursprung och den eviga frågan om det finns en Gud och hur denne Gud (eller Gudar) är i sitt väsen. Därför har yrkesutbildningen till Existensionom skapats med fokus på SES - Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi. Att vägleda någon existentiellt och att genom samtalsterapi behandla människans andliga förvirring och inte minst att hela och läka det mänskliga hjärtats brustenhet är heligt i sin praktik. Detta kräver av de som har själavården som ärende en djupverkande förståelse över tingens ordning i världens oordning.

Att vara andlig men inte religiös är ett sekulärt perspektiv att förhålla sig till religion, som är bärare av den andliga traditionen och som förhåller sig till de existentiella dimensionerna både immanent och transcendent. Slutligen vill jag säga att för oss som har själavården som ett kall och lever i det tredje årtusendet behöver vi en betydande del fortbildning för att kunna verka professionellt för våra medmänniskor, klienter och konfidenter. Personligen har jag alltid ögonen öppna för nya presentationer av litteratur och andra former av media inom andlighet, filosofi, religion, själavård, naturvetenskap och personlig utveckling genom det jag kallar andlig träning. Fortbildning för mig sker både i teori och praktik. Genom att meditera, reflektera och kontemplera över kunskapen och kompetensen ökar mitt medvetandeperspektiv på världen i smått och universum i stort.

Varför inte greppa tag om en god bok för din egen fortbildning, sätta dig skönt och bekvämt ute i naturen, trädgården eller var nu din favoritplats än är och njuta av livsuppgiften som själavårdare. Eller kanske meditera mitt bland blommor och bin och uppleva att vi alla är ett med allt som är – och inte är.

Författare: Fransisko Condró