Denna Insiktstext är inspirerad och kombinerad i mina olika roller som sökande, religionsvetare, teolog och troende. Att Gud är verklig och att gudskraften finns inom mig är banbrytande, på så sätt att jag därmed blir en hel del av Gud. På samma sätt som varje cell, i vår mänskliga kropp, är en del av miljarder delar som bygger upp vår biologi, fysiologi och själva den mänskliga strukturen, är varje mänsklig inkarnation en del av den gudomliga kroppen. Det är mitt synsätt, för den gudalika kroppen är den kreativa skapelsens själva essens, glädjens källa och kärleken personifierad. Glädjen och den stora meningen med livet har visat sig vara vägen till frihet, tillsammans med guds inneboende kraft som har fått verka fritt inom mig - och med fritt menar jag att tillåta mig att öppna mitt hjärta för Guds kärlek. Ett liv med Gud innebär också att kommunicera med Gud. Där glädjen finns, finns Gud. Gud är kärlek. Gud är den yttersta meningens manifestation.
Där ingen tröst finns, där finns Gud. Gud tröstar. Gud läker. Gud skänker människan ett liv i frihet, glädje och tröst. Friheten att välja att leva i samklang med Guds kärlek. Glädjen att vandra jordelivet tillsammans med Gud. Och när sorg råder, låta Guds kärlek omfamna och trösta mig. Att Guds kraft och energi finns inom mig är nog den mest helande av alla insikter. Om nu Gud verkligen bor inom mig, kan det per definition inte finns något mörker i mig och om det fortfarande finns mörker har gudskraften ännu inte kunnat blomstra fullt ut. Det sistnämnda är en viktig insikt att bli medveten om. Jag brukar använda liknelsen om guldvaskning, när jag jämför processen med att rena mitt hjärta. Ett rent hjärta gör oss till gudalika varelser. Gud skapade oss till sin avbild – kärlek.
Under tusentals år har människan levt i en mörk och ond omgivning. Det mörka och onda har erfarits som ett lägre medvetande och lågt stående handlingar. De människor som på något sätt kom med ett högre medvetande och med ett gudomligt ljus fick ofta lida och blev hårt straffade, särskilt om de var kvinnor. Troligtvis gällde detta inte naturfolk, som ofta hade kvinnor som ”medicinmän”, shamaner och helare. Att Gud finns inom mig och i oss alla skulle betyda att de yttre religiösa och politiska krafterna skulle bli kraftlösa, maktlösa och till slut verkningslösa. Det skulle innebära att några yttre hot aldrig skulle kunna förminska den unika människan eller göra oss oroade och rädda. Människan skulle bli egenmäktig i sin gudomlighet på Jorden. Människan skulle bli de vandrande gudarna och ombesörja naturen likt trädgårdsmästare, skogsvaktare och naturvårdare. Hela planeten jorden skulle vara ett paradis. Människan skulle bli fri från slaveriets bojor – mörker och ondska - och leva i sann frihet med Gud.
Sann frihet innebär också att ha förstått dödens betydelse för livet. Att förstå att döden är en illusion har för mig verkligen skapat ett liv i frihet och större glädje. Sorgen är inte längre tröstlös, utan vetskapen om dödens illusion minskar den emotionella smärtan efter stora förluster och ses på ett nytt, frihetsbejakande, sätt. När jag verkligen förstått, i själ och hjärta, att livet är evigt och oändligt och att det mänskliga livet är återkommande genom cykler av inkarnationer och exkarnationer, blir känslorna balanserade i relation till det vi idag kallar död, smärta och sorg.
Ett liv i frihet är att se och leva livet ur ett själsligt perspektiv. Den själ som är min sanna natur. Mitt sanna jag är inte den unika och enskilda människan som får en mänsklig identitet, utan mitt sanna jag är min eviga och oändliga själ som bär olika mänskliga förklädnader. Ett liv i frihet med Gud innebär också att jag har förstått jordelivets villkor. Vår sanna natur är storslagen och större än kosmos, där hela världsrymden ryms inom oss. Livet är mångdimensionellt, varav det mänskliga livet av kött och blod endast är fyrdimensionellt i tid och rum. Men genom andlig träning har min förståelsehorisont utvidgats och det obeskrivbara har blivit uppenbart för mig. Ett liv i frihet med Gud. När död, smärta och sorg inte är förlamande sanningar längre, förändras det mänskliga livets spektra. Att Gud är en sann Gud, kärlekens Gud, verklighetens fundament och att gudskraften finns inom mig har varit banbrytande. Det storslagna har blixtrat till i mitt hjärta i förståelsen över att vi alla är och varseblir en hel del av Gud. Vi är Guds fria barn på jordens paradis.
Författare: Fransisko Condró
Denna Insiktstext är till dig som är själavårdare och syftar till en kortare fortbildning i mötet med personer i kris. Ordet kris kommer från grekiskan och betyder ”avgörande vändpunkt, plötslig förändring eller ödesdiger rubbning”. En kris är en reaktion på en svår livssituation. Vid en kris räcker ofta inte människans egna resurser till och kan då behöva stöd för att börja må bättre igen. Den här texten vill synliggöra viktiga aspekter av ett modernt själavårdsarbete där konfidenten (själavårdarens klient) alltid äger sanningen om sig själv, den egna trosföreställningen och världsbilden. Texten belyser själavården och själavårdaren i relation till konfidenten gällande:
Själslig inventering - sjukdomsbild eller resurs?
Att möta människor i en livskris är för själavårdaren en stor utmaning. Det är viktigt att själavårdaren är medveten om konfidentens fas i krisen. Detta för att kunna bedriva adekvat själavård. Själavårdaren ställer sig inte passiv när psykiatrin förpassar andliga frågor till enbart jordiska angelägenheter. Själavårdaren är medveten om skillnaden mellan religiös tro som en sjukdomsbild och en religiös tro som en resurs.
Det är betydelsefullt att ha grundläggande kunskap om människans psyke. Det är också av vikt att själavårdaren skapar en själslig inventering av konfidentens livssituation genom att beakta vilken personlig betydelse den inträffade krisen har för konfidenten, dels genom kunskap om dennes förhistoria, dels genom att få kunskap om konfidentens aktuella liv, sociala förutsättningar, familje- och arbetssituation samt primära relationer.
Själavården ersätter aldrig hälso- och sjukvården, utan kompletterar den genom andlig vård. Själavårdaren behöver däremot känna till konfidentens eventuella kontakter med sjukvård, medicinsk rehabilitering, psykiatrisk vård, pågående psykoterapeutisk alternativt psykologisk behandling. Själavårdaren kan be konfidenten själv berätta för hälso- och sjukvården att denne går till en själavårdare för själslig terapi och andlig vägledning.
Sanningen om konfidentens egen tro och världsbild
Själavårdaren sörjer för konfidentens andliga behov och det är då nödvändigt att få veta vad som är konfidentens yttersta angelägenhet med sin önskan om själavård. Det jordiskt mänskliga och himmelskt andliga lever inte i två skilda världar, men konfidentens livs- och troshistoria tillskrivs olika betydelse och betraktas ur olika perspektiv inom olika former av psykologisk terapi och själavårdande behandling.
Själavårdaren möter konfidentens vitt skilda trosföreställningar och andliga behov, men även själavårdaren har sin egen utvecklade trosföreställning och världsbild, som inte behöver inordnas i någon fast religiös institution eller religion i sig. En välutbildad själavårdare har kompetens att möta sin konfident ur ett brett spektrum av tros- och livsåskådningsfrågor för att på så sätt vårda konfidentens krisande själ. Konfidenten äger dock alltid sanningen om sin personliga trosuppfattning och världsbild och bör bemötas med respekt utan inblandning av själavårdarens personliga trosåskådning eller världsbild.
Själavårdens gränssituationer
Själavården kan arbeta utifrån olika psykiska processer vid en kris och naturligt inkorporera så kallade ”gränssituationer”, det vill säga psykologisk behandling och själavårdens terapeutiska dimensioner. Detta för att kunna möta konfidentens längtan av andligt helande och läkande. Men det finns en avgörande skillnad mellan psykoterapi och själavård. Inom själavårdande samtal blir Gud en aktiv och reell tredje part och inte bara en psykologisk inre bild eller viktig objektrelation. Själavårdaren kan därmed överbrygga själavård och terapi i en förnyad eller omskapad själavårdande kontext, i det som jag kallar själavårdande terapi. För konfidenten och själavårdaren är vanligtvis den gudomliga naturen en verklighet (även om det finns många ateistiska konfidenter som likväl söker själavård) och den personliga tron en realitet och inte bara psykiska symboler.
Det gudomliga synliggörs i själavårdsmötet mellan konfidenten och själavårdaren. Därmed för kriser naturligt med sig fördjupade dimensioner om livet som människa. Själavårdaren kan behöva synliggöra och orientera konfidenten i sin förnyade livs- och trosmiljö. Att genom själavården möta sin egen tro på nytt skapar förutsättningar att krisen, med tiden, tryggt kan landa i ett nytt personligt landskap och eget andligt självledarskap. Själavårdaren kan belysa hur konfidentens förstärkta tro har lindrat krisen och hur sorg kan helas och läkas genom att acceptera den förlust som orsakade krisen - och kanske till och med kunna bidra till en ny livsglädje, en ny sanning och ett nytt hopp för konfidenten.
Stödjande själavårdande aspekter
Själavårdarens styrka är dennes sinne för så kallade stödjande själavårdande aspekter som kan vara olika beroende på vilken form av själavård som praktiseras. Genom grundläggande samtalsmetodik och för att på bästa sätt bemöta konfidenten genom krisfasernas känsloprocess uppträder själavårdaren respektfullt och professionellt genom att uttrycka centrala komponenter såsom empati, respekt och kongruens, det vill säga – att bejaka konfidentens egen upplevelseprocess. Det innebär att acceptera konfidentens livssituation och möta denne i dennes egen utveckling av självkännedomens erfarenhet.
Konfidentens relation till den nya livserfarenheten och även i gudsrelationen med sin tro eller brist på tro belyser krisens utveckling. Var i krisfasernas känsloprocess befinner sig konfidenten? Återigen, genom att bejaka konfidentens egen upplevelseprocess, fortsätter själavårdaren att relatera, förstå och förändra konfidentens problemsituation genom att med empatiska frågor medvetandegöra den inre dialogens betydelse för andligt tillfrisknande. Genom en själavårdande sorgebearbetning eller annan krisintervention (ex. stöd- och stresshantering och meningsskapande riter) är målet och strävan en ny förståelse av livet som helhet.
Resumé
Själavårdarens utmaning - att möta människor i en livskris - innebär att vara medveten om konfidentens krisfaser och om skillnaden mellan religiös tro som sjukdomsbild och religiös tro som resurs. Själavårdaren kompletterar hälso- och sjukvården genom andlig vård och konfidenten äger alltid sin egen sanning om trosuppfattning och världsbild. Genom en själavårdande krisintervention, det vill säga genom stöd-, omvårdandsfaktorer och meningsskapande riter är målet med ”själavård i kris” en ny förståelse av livet som helhet efter den livskris som fick konfidenten att söka andlig vägledning och själavård.
Författare: Fransisko Condró
Begreppet sekulär och sekularisering innefattar en mängd olika betydelser, men används ofta som en motsatt betydelse till religiös och religion, det vill säga världslig och icke-religiös. Sekulär härstammar från latinets av sæcularis - som hör till seklet. Sekularisering är en epok i vår nutida historiska tingens ordning - i världen och i samhället i stort. Från ett religiöst perspektiv betyder sekularisering att det jordiska livet blir förvärldsligat och att det mänskliga livet tolkas icke-religiöst, icke-kyrkligt och ateistiskt genom att religion blivit en privat och personlig angelägenhet och att allt färre i samhället ser sig som religiösa. I det sekulära samhället har religiösa symboler och uttryck tagits bort från det offentliga rummet, såsom till exempel i det som tidigare allmänt benämndes Sjukhuskyrkan och idag mer kallas för andakts- eller meditationsrum för stillhet och meditation. Den sekulära världen tar allmänt sett avstånd från etablerade offentliga religioner. Det finns även något som betecknas som sekularism och är en filosofisk åskådning som vill minska religionens betydelse i samhället. Så kallade sekularister förespråkar en åtskillnad eller separation mellan religion och samhällsordning eller mellan kyrka och stat, vilket skedde i Sverige vid millennieskiftet och med rätten att alla fritt ska kunna välja livsåskådning. Alla livsåskådningsorganisationer ska ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället.
I det sekulära begreppet har jag valt att inkludera andlighet, som en motsats till kroppslig och om sådant som tillhör människans inre liv. Andlighet i nutida språkbruk kan hänvisa till en subjektiv upplevelse av en själslig dimension. Andlighet kan beteckna upplevelsen av en verklighet i ett mänskligt inre sammanhang, med personlig mening och individuell inriktning av våra egna liv och av vem vi själva är. Andlighet kan också uttryckas i förmågan att känna att vi som unika individer berikas av den yttre verkligheten vi alla gemensamt delar utifrån den enskilda människa var och en, per definition, är. Ett mer grundläggande begrepp än andlighet är termen existentiell, som kommer från latin och översätts med “att finnas” eller “att vara”, men också med betydelsen att ”komma ut” och ”att träda fram”. Det existentiella perspektivet handlar om hur det är att vara människa i tillvarons grundläggande betydelse och djupaste väsen. Även frågor om livets mening kan träda fram ur existentiella frågor om livet i stort och i smått.
Det finns en mängd olika former av själavård. Här beskrivs ett nytt sätt att både se och bedriva själavård, nämligen sekulär själavård, som förenar både traditionell själavård, olika psykologiska terapier samt existentiell filosofi. Terapeutisk själavård finns i USA och benämns som Pastoral Psychotherapy. Själavård och terapi har många beröringspunkter med bland annat det enskilda samtalet som kommunikationsmedel. Sekulär själavård kan ses som själavårdsterapi, där behandlingsmetoden syftar till att belysa, läka och hela det som blivit trasigt i en människas liv, den människa som drabbats av sorg och lidande med emotionell smärta och mentala störningar som följd. Det jordiska förenas med det andliga i ett existentiellt perspektiv, utifrån den behandlande människans livsåskådningsperspektiv och verklighetsuppfattning.
Själavårdsterapin eller den sekulära själavården orienterar sig mer inom den existentiella hälsan än den rena psykiska hälsan och ställer sig neutral i fråga om religion och religiösa övertygelser. Den sekulära själavården utgår ifrån den enskilde personens hela liv med dess utmaningar, livshändelser, betydande relationer och vidare vilka existentiella problem och frågeformuleringar som finns i alla dess dimensioner, inte bara psykologiska, emotionella, mentala eller sociala, utan även andliga, filosofiska eller religiösa. Tolkningsföreträdet i självuppfattning och personlig världsbild står den hjälpsökande själv för. Den enskilde eller hjälpsökande kallas även i den sekulära själavården för konfident, alltså en människa som anförtror sig, i detta fallet till själavårdsterapeuten. Konfidenten äger alltid rätten till synen på sitt eget liv och livet i stort, jämsides med rätten att tolka omvärldens existens själv. Den sekuläre själavårdaren har då ingen offentlig religiös organisation bakom sig, utan har precis som den hjälpsökande rätten till sin egen unika livs- och trosåskådning.
Målet med sekulär själavård är att stödja och hjälpa konfidenten till ett högre och vidgat medvetande till sig själv, samhället, omvärlden och livet självt och sist men inte minst att vidga det existentiella perspektivet. Detta sker genom terapeutiska och pedagogiska metoder och system, såsom andlig och existentiell vägledning, psykologisk behandling, filosofiska perspektiv och ett coachande förhållningssätt. Sekulär själavård betraktar människan både ur en jordisk tredimensionell verklighet, men också ur ett mångdimensionellt medvetandeperspektiv och en utökad verklighetsuppfattning. Den sekulära själavården införlivar kunskapen om människans psyke (eller själ) och möter konfidenten i dennes konkreta livssituation med tankar, känslor och upplevelser av både det immanenta livet och den transcendenta existensen.
Viktiga begrepp inom den sekulära själavården är området för kunskapens etik och moralfilosofi, där konfidenten tillåts och ombeds värdera och omvärdera sin etiska och moraliska personliga förklaringsmodell i mötet med sig själv, nära och kära och människor i allmänhet. Existentiella frågor om ”gott och ont, rätt eller fel, liv och död” är grundläggande samtalsämnen i mötet med konfidenten och för dennes medvetandeutveckling.
Sekulär själavård förenar alltså traditionell själavård med moderna psykologiska terapier. Därmed är kraven högt ställda på en själavårdsterapeut med fortlöpande kompetensutveckling inom teologi, filosofi, psykologi och olika samtalsterapeutiska modeller.
För mer inspiration, se även "Själavårdens historia, del 1" och "Själavårdens historia, del 2".
Författare: Fransisko Condró
