Från: Veckans Insikt & Inspiration

Text: Fransisko Stefan Jacobsson Condró

2. Frihet från lidande

Läs del 1

I den första av tre artiklar om läkning avslutade vi med att Johannes av Korsets (1542–1591) mystik beskrev människans natt innesluten i en större natt, där tunga och dunkla nattliga livsfaser blir nycklar till att öppna för andlig upplysning. På så sätt kan vi återinträda in i Guds mystika, bländande och kärleksfulla värld.  Johannes själv levde i hänryckning till Gud, men inte genom visioner, extas och stigmata (som skymmer det väsentliga) utan i lovsångens kärleksförening med Gud. Johannes gudsuppfattning leder människan genom fortsatt andlig utveckling till själens medelpunkt, som är Gud. Nattens dunkel har då transformerats till gryningsljusets klarare upplevelse av vad en ny dag på jorden kan ge själen.  

Johannes förklarar att själen i sin bortvändhet från Gud bär på ofullkomligheter eller orenheter som behöver renas. Reningens själavårdandande processer är lidandets väg, som kan beskrivas i termer av helvetiska skärseldsliknande kval. Men under de dunkla och mörka andliga nätterna frigörs själen genom människans andliga hjärtas upplysning, och jaget omskapas eller transformeras till människans sanna identitet, den i en hel och läkt relation till Gud. 

I den första delen av läkningens trilogi genom 12 själavårdssteg påvisades att ordet medicin härstammar från latinets ”medicina” och betyder läkekonst. Under 1800-talet förändrades medicinen från läkekonst till läkarvetenskap, som utgår från en naturvetenskap som är mätbar och som beskriver den mänskliga kroppen i objektiva, normativa och neutrala termer. De psykologiska naturvetenskapliga läkandeprocesserna sker utifrån neurotiska eller psykotiska problem. Men naturvetenskapens biologi, biokemi och genetik räcker inte till när det handlar om skillnaden mellan den subjektiva (levda) och den objektiva (mätbara) människan, eftersom det mänskliga subjektet är något mer: en helhet, en kropp–själ-ande-enhet. Därför sker de 12 själavårdsstegen för mänskligt helande i en kropp–själ-ande-enhet och det andligt läkandets domäner orienterar sig i arbetsfält såsom till exempel existentiell hälsa, andlig vård och emotionell omsorg. 

Strävan efter medicinsk vetenskaplighet innebär att normalitet betecknar ett idealiskt och friskt fysiologiskt tillstånd, där sjukdom innebär en brist eller överskott, något onormalt i relation till det normala. Men det vanliga eller normala behöver inte automatiskt betyda friskhet och det ovanliga och avvikande behöver inte alltid vara sjukligt (patologiskt). Lidandet (pathos) å andra sidan behöver inte innebära avvikande från det normala, utan mer en avsaknad av förnyade livsmöjligheter och önskvärda medvetandetillstånd, enligt teologiska och själavårdande perspektiv. Därför kan vi fråga oss om det skulle kunna vara så att lidandet i sig inte kan sträva mot något friskt och normativt, då lidandet i sin grundnatur är något onaturligt eller i avsaknad av något? 

Den själavårdande samtalsterapeuten eller själavårdsterapeuten kan personligen bidra till ett andligt ljusare liv för sin konfident genom att själv ha upplevt livsfaser av själens mörka, dunkla och ibland kolsvarta nätter. I den sekulära och existentiella själavården möts själavårdare, konfident och Gud i den mystika erfarenhetens heliga rum.  I detta rum för själavård får brustna hjärtan tröst, lidandets mörker läks och blir transparent och ljusare än dagen, för Guds bländande ljus helar och läker. Nattens helvetiska mörker har gått ner bortom skärseledens horisont. Ett nytt gudomligt gryningsljus har stigit upp ur det dolda medvetandets ocean och lyser upp den nya människan. 

De 12 själavårdsstegens själavårdsprogram tar ingen ståndpunkt för eller mot normalitetsbegrepp som knyts till biologi, kultur eller medicinska normativa termer, utan vi låter läkarvetenskapen fullborda sitt arbete med sina patienter. Viktigt i detta avseende är dock att inte förväxla naturlig sorg med onaturligt existentiellt lidande, som exempelvis Buddhismen kan visa. Lärorna från Shakyamuni eller Siddhārtha Gautama, senare känd som Buddha blev medveten om och var djupt olycklig över problemet med mänskligt lidande. Detta drev honom att avstå från det sekulära livet och i stället följa den andliga och religiösa vägen för att uppnå upplysning om lidandets existens och ett andligt sökande efter att förstå hur mänskligt lidande kunde övervinnas. Buddhistiska skrifter beskriver Shakyamunis medvetandeutveckling till ett högre medvetande om de så kallade fyra lidanden som är gemensamma för alla människor, nämligen födelse, åldrande, sjukdom och död. Shakyamuni vaknade till medvetandets och buddaskapets upplysning om de fyra lidandens natur. Hans strävan efter upplysning beskrivs som ett nytt medvetande att hitta lösningen på dessa fyra lidanden - födelse, åldrande, sjukdom och död.  De fyra lidanden innebär, enligt buddhismen, inte ett avvikande från det normala utan en avsaknad av ett upplyst medvetande, som ser igenom den slöja den mänskliga inkarnationen bär på. När livet läker innebär det frihet från existentiellt lidande, det villa säga förmågan att kunna se igenom födelsens, åldrandets, sjukdomarnas och dödens kretslopp. 

Själavårdsstegens tolv steg följer en upplysningens väg, som hade sin grund i det första stegets enhet och det sista stegets uppfyllelse av att Gud är kärlek. Genom Själavårdsstegens program kan själavårdaren upplysa konfidenten, ett själssteg i taget, till ett helat och läkt liv, allt i en gudomfamnad omsorg av Guds kärlek. I denna gudomliga kärleksrelation lever konfidenten i det tionde själavårdsstegets novum humanum (nya människa), vilket betyder upplysning om nya livsdimensioner och upplevelser av ett fördjupat och medvetnare konfidentsjälv. Detta leder till en ny själslig identitet, bort från det som Johannes av Korset förklarar som själens bortvändhet från Gud och som Buddha förklarar som upplysning om de fyra lidandens natur. 

Om nu ett mänskligt mål är lidandets slut, vad är då vägen? Svaret är enligt Buddha livsvägen, den gyllene medelvägen eller den ädla åttafaldiga vägens faktorer: rätt uppfattning, rätt avsikt, rätt tal, rätt handling, rätt livsföring, rätt ansträngning, rätt uppmärksamhet och rätt koncentration. Hjulet är den vanligaste och viktigaste symbolen inom Buddhismen och symboliserar den ädla åttafaldiga vägen. Denna väg lär ha uppkommit när den historiske Buddha hade gjort sitt livs stora upptäckt, en metod eller ett förhållningssätt som kunde ge människor inre lugn trots att människan föds och dör och att ingenting på jorden består för evigt. Oavsett vilken metod eller förhållningssätt SES-själavårdaren använder, så bör själavårdsgivaren vara väl upplyst om någon eller flera praktiker som leder till frihet från lidande.

 

Se ARKIVET för fler Veckans Insikt & Inspiration

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu