Från: Veckans Insikt & Inspiration

Text: Sandra Wikberg

"Jag sökte din uppmärksamhet men du ville inte veta av mig.

Jag ville leka, men du hade aldrig tid.

Jag ville ha dina kramar, men du visste inte hur eftersom du själv aldrig blivit kramad.

Jag ville att du skulle se mig, istället berömde du mina prestationer.

Jag var ledsen, men du sa ”det var väl inte så farligt”.

Jag busade och skrattade, men du sa åt mig att vara tyst.

Jag sökte din trygghet, men du var aldrig där.

Jag visade dig min finaste teckning, men du var för upptagen av ditt arbete.

Jag trotsade och var besvärlig för negativ uppmärksamhet var bättre än ingen alls.

Du blev arg på mig för att jag inte uppförde mig, men det var enda gången du såg mig.

Så jag lärde mig att anpassa mig, jag gjorde allt för att du skulle tycka om mig.

Fast det gått många år söker jag fortfarande din uppmärksamhet.

Jag kommer aldrig sluta försöka nå dig.

Jag är det sårade barnet inom dig." 

Vårt inre barn är den del av oss som formas i vår tidiga uppväxt som sedan kommer att påverka våra relationsmönster och beteenden genom livet. Denna prägling är sammanlänkad med hur vår hjärnas energisystem och dess olika delar samverkar. De dominerande hjärnvågorna när vi är små barn utgörs av thetavågor och är det tillstånd då vi är i kontakt med vårt undermedvetna. Thetavågor bildas djupt inne i hjärnan och reflekterar omedveten aktivitet associerad med känslor och drömmar. Barn har därför lättare för att skapa imaginära världar med hjälp av sin fantasi och kan leka med påhittade låtsasvänner. Hos vuxna uppträder thetevågorna under drömmar, dåsighet och vid starka känslor. Det är viktigt att ha kännedom om detta för att förstå hur vi kan träna om präglingar som hämmar oss med hjälp av kunskap, visualisering, medveten närvaro, meditation, stärkande affirmationer och hypnoterapi. 

Under våra första levnadsår i livet är vi öppna och mottagliga för vår omvärld. Vi tar nyfiket in vår omgivning med hjälp av våra sinnesintryck och skapar en bild av oss själva och andra människor. Hur vi utvecklas som individer är beroende av hur vår närmaste miljö omkring oss ser ut, hur vi blir omhändertagna och om vår grundtrygghet tillgodoses. Som små barn är vi beroende av tillförlitliga vuxna som månar om vår trygghet och överlevnad. Ett barn som får en trygg uppväxt lär sig uttrycka känslor på ett naturligt och balanserat sätt. Vi kan se det uttryckt i ett litet barn som protesterande brister ut i gråt om det inte får sötsaker för att i nästa stund skratta åt en hund som glatt viftar på svansen. Känslorna flödar obehindrat. Barnet tillåter sig ohämmat att uttrycka alla naturliga känslor och kan reglera sin känslomässiga balans. 

Ett barn som inte får uttrycka alla känslor naturligt kommer att utveckla en begränsad personlighet som följd av anpassning eftersom vi är programmerade för överlevnad. Barnet lär sig att vara till lags för att inte bli förskjuten eller berövad ömhetsbetygelser. Negativa upplevelser omfattar händelser och situationer som åsamkar barnet själsliga sår även om det inte varit någons medvetna mening och ofta involverar vuxna som burit på egna trauman. För att utvecklas normalt behöver barn bli sedda, få naturlig fysisk beröring och lära sig uttrycka alla sina känslor. Barnet klarar inte heller av på egen hand att hantera starka känslor utan behöver stöd från en vuxen person i dessa processer. 

Hur vi upplever våra första år blir således tongivande för hur vi kommer relatera till våra relationer och livets olika situationer. Trauman som uppstår i vår barndom är en psykisk och känslomässig skada. Trauman är inte vad som har hänt oss utan trauman är vad vi har upplevt inom oss som en följd av de påfrestande händelser vi har blivit utsatta för. Det positiva med denna förståelse är att händelsen i sig inte behöver prägla oss för evigt utan vi har möjlighet att läka den del inom oss som har tagit skada. Vi behöver därför förstå hur vi kommunicerar med den delen av oss själva. Om vi inte tar hand om vårt inre barn kommer vi uppleva livet som en känslomässig berg- och dalbana. Det kommer göra livet utmanande och konsumera mycket av vår energi. Genom att lära känna vårt inre barn kan vi läka våra trauman och utveckla vår fulla potential. 

Känslor är en viktig del av vår mänskliga konstruktion som svarar an på våra tankar och upplevelser. Alla känslor är valida och fyller en funktion, annars skulle vi inte ha dem. Olika känslor håller olika energifrekvenser och påverkar vilka hormoner och signalsubstanser som kroppen tillverkar. Den positiva psykologin eftersträvar gärna positiva känslor med hög energi med syfte att uppnå ett tillstånd av lycka. Men det blir ett skevt och obalanserat förhållningssätt eftersom känslor varken är statiska eller ska betraktas som en definierad destination. Vi riskerar därmed att förneka utmanande känslor som ilska, avund och ledsamhet och värderar dem som mindre acceptabla. Med då är vi inte autentiska till hur vi upplever vår verklighet, vilket skapar en splittring inom oss. Alla känslor vill berätta något för oss. Ett litet barn som inte lär sig uttrycka ilska kan t. ex. få svårt med gränssättning. Över tiden kommer förtryckt ilska fungera som ångan i en tryckkokare. Ilska är en kraftfull energi som behöver få ett hälsosamt utlopp för att inte skapa obalanser i kroppen. Fysisk smärta, psykisk ohälsa, självskadebeteenden och obalanserade relationer blir resultatet av förtryckta känslor. Om vi inte känner känslor kan vi inte heller ta lärdom eller förstå vad som är rätt eller fel. Känslorna hjälper oss att processa all information och gör livet levande och begripligt. 

Emotioner kopplade till trauman är de som genererar starkast känslor och utmanar oss mest. Det kan beröra teman som känslor av skuld och skam, rädsla för övergivenhet, att inte bli sedd, känslor av ilska och frustration, en negativ självbild, rädsla för att göra fel eller en oförmåga att ta för sig i livet. Alla svåra händelser som vi inte klarar av att relatera till på ett balanserat sätt när vi är barn packas ner i vårt undermedvetna och kommer påverka våra beteenden. Blockerade minnen som inte är i balans kostar mycket energi och skapar en inre stress. En belastning som i förlängningen kan utgöra en bidragande faktor som leder till utbrändhet. 

Vårt inre barn är därför inte en symbolisk metafor utan en verklig del som påverkar oss energimässigt, tankemässigt, känslomässigt och fysiskt. Vi kan ha delar av oss som är begränsade eller blockerade som behöver vår omsorg. Vi behöver därför möta vårt inre barn i olika situationer och relationer där vi kommer aktivera den del av oss som är sårad och obearbetad. När vi lär oss hantera situationerna och känslorna på ett mer balanserat sätt läker vi dessa delar. I den läkande processen behöver vi tillåta alla känslor och våga känna smärta. Ibland kan vi även uppleva känslor som vi inte förstår och som inte är direkt kopplade till en specifik händelse. Alla dessa emotioner behöver vi avkoda och tolka. Det finns inga genvägar. Att undvika svåra känslor ger oss inte inre frid utan kan med tiden skapa en bottenlös tomhet. Genom att medvetandegöra dessa känslor kan vi påbörja en läkningsprocess och samtidigt träna oss i att ge oss den omtanke och trygghet vi inte fick som barn. 

Det sårade barnet söker ständigt vår uppmärksamhet och vill att vi ska ta oss tid, lyssna och förstå. Barnet visar oss den del som vi behöver läka för att bli den trygga individ som vi är ämnade att vara. Som vågar uttrycka sitt lekfulla, kreativa och autentiska jag. Men historien om det sårade barnet har relation med en karaktär som gör situationen komplicerad. I sin ensamhet skapade barnet en låtsasvän som fick namnet Egot, vilken tog på sig rollen att skydda det lilla barnet som inte visste bättre. Barnet uppfann Egot för att hantera situationer som var för svåra att klara av just då. Barnet skapade Egot för att skydda sig mot upplevelser av mer smärta. 

Med kunskap om det sårade barnet och relationen till egot blir det lättare att förstå och känna medkänsla när vi arbetar med vår skuggsida som har en koppling till de djupa såren inom oss. Där ursprungssåret finns beskrivet i skapelseberättelsen. Händelsen när Adam och Eva kastades ut ur paradiset. Den symboliska berättelsen när vi kopplades bort från Gud och oss själva och den djupa skammen som följde. Istället för att vara ett med allt splittrade vi upp oss i ett medvetet och ett undermedvetet sinne och förlorade den naturliga kopplingen till hjärtat som förbinder oss med Källan och kärleken. Vi glömde bort vilka vi var och försökte skyla oss i vår nakenhet. Det är därför som vi behöver lyssna till det inre barnet. Påminna oss om att inte döma när det utmanar oss. Utan istället sätta oss ner tillsammans med det inre barnet med intentionen att vilja se och förstå. Det är då vi öppnar upp för djupgående läkning. För bakom egots strategier finns det sårade inre barnet som söker Dig. Som gör allt för att skydda sig och vill att du ska lindra smärtan som det bär på. Som aldrig slutar försöka nå dig och vågar riskera ännu ett avvisande i sin längtan efter Dig. Som bygger murar och skapar en skyddad låtsasvärld att leka i och som för stunden skyddar mot smärtan och skammen. En mur av sten som barnet med sina kritor färglägger och tålmodigt försöker visa dig bilden. I motivets enkla konturer avtecknar sig ett litet barn som skrattar och blir omfamnad av Dig. 


Se Arkivet för fler Veckans Insikt & Inspiration

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu