Själavårdens historia, del 1

Själavårdens historia kan beskrivas ur olika religiösa traditioner såsom hos de judiska ”vishetslärda”, hos de grekiska filosofiska själsläkarna, inom hinduismen, buddhismen, konfucianismen och islam. Historiskt kan sägas att själavården primärt handlade om andlig vägledning. I denna insiktstext behandlas Själavårdens historia primärt ur ett kristet och kyrkligt perspektiv. Den andliga vägledningen börjar kanske på allvar med Jesus av Nasaret. Han använde själavården som en kraft, som till stor del bestod av samtal och pekade på en själavård som inbegrep både tro och handlingar i livets alla sysslor.

Människan har under långa tider beskrivits som ett ”socialt djur” och behöver tuktas mot moralisk slapphet och synd genom bättring och bekännelse. Med denna kontext av moralisk tuktan uppstod det en ny form av själavård i och med de första kristna. Själavården handlade om individens moraliska liv i presens och i motsats till den antika världens hopp om ett bättre liv efter detta, t.ex. i reinkarnationen och kastväsendet. De första kristna vägleddes av en själavård genom insikten om hur värdefullt det är med inre fokus som försvar mot begär, ängslan och människans egoism.

Under kyrkofädernas^[1] tid blev själavården en privat botprocedur med offentlig bekännelse. Det handlade inte enbart om att själavården var en förmaning till tukt, bekännelse och bot, utan att den själavårdande gärningen främst bestod av tröst och bidrog till att väcka de kristnas sociala samvete. Själavården utvecklades till en botordning med bikt, som på 1200-talet blev den romerska kyrkans tradition.

Den medeltida och reformatoriska tiden försökte hitta tillbaka till urkyrkan (fornkyrkan) med dess själavårdande traditioner. Inom Lutherdomens^[2]  1500-tal försvann själavårdens egentliga innehåll, nämligen det så kallade ”hjärtats ånger och bot”, som Luther ansåg vara tyranni och för kyrkan och en form av ”babylonisk fångenskap”.^[3] Luther menade istället att varje kristen var kallad att ta emot bikt, och inte endast prästerskapet. Luther uttryckte att vilken präst som helst hade samma makt som en biskop eller påve. Luther menade också att en lekman, en kvinna eller ett barn som kan förrätta nöddop, också kan praktisera bot. Luther såg som sin uppgift att ta bort biktkravet genom att direkt kunna ta emot nattvarden, utan enskild bikt. Luther själv praktiserade själavård genom samtal, brev och bön. Luthers första anhängare diskuterade ofta själavård, som mynnade ut i ett antal själavårdande skrifter.

Se även Själavårdens historia, del 2

^[1] Kyrkofäderna var forntida och inflytelserika kristna teologer och författare. De grundlade intellektuella kristna doktriner under en historisk period mellan 200–800-talet e.Kr. Kyrkofädernas storhetsperiod var under 300- och 400-talen när kyrkan var i färd med att etablera sig som Romarrikets Statskyrka.

^[2] Lutherdomen uppkom vid reformationen som en följd av Martin Luthers idéer och verksamhet och var en reaktion på de stora problem som fanns inom den Romersk-katolska kyrkan under 1500-talet.

^[3] Den babyloniska fångenskapen (eller babyloniska exilen) åren 587–537 f.Kr. handlar i den bibliska texten om befolkningen i Juda rike och den av profeterna förutsagda 70-åriga exilen i Babylon samt deras återvändande därifrån. 

Författare: Fransisko Condró

Själavårdens historia, del 2

Se även Själavårdens historia, del 1

Huvudlinjerna i den lutherska själavården drar bort från den rådande kristna själavårdstraditionen, nämligen biktkravet, som ersättes med enskilda samtal. Dessa själavårdssamtal kunde rent teologiskt även utövas av lekmän. Under 1700-talet inträdde en förnyelse inom själavården i och med den så kallade pietismen, som frångår enskild bikt med helgelse och uppbyggelse i stort i det dagliga livet. Vid denna tid började diakoner att användas som själavårdsassistenter.

Under 1800-talets början uppstod en nyväckelse inom själavårdens område. Andra själavårdsmetoder kom att utvecklas inom den anglikanska kyrkogemenskapen fram till vår tid då bot kom att betyda ånger bokstavligt talat, utan sakramentala inslag. Den anglikanska kyrkans kontroversiella själavårdande historia mynnade bl.a. ut i Oxfordrörelsen, som ligger till grund för Anonyma Alkoholisters Tolv Steg för andligt uppvaknande och ett nyktert liv.

Själavården ur en religionssociologisk aspekt visar att själavården har med människans psyke att göra. Den psykologiska analysen^[1] genom Freud skar en djup klyfta inom både teologi, religion och själavård. Psykologins lösgörande från den teologiska traditionen blev total. Själavården har under hela 1900-talet haft mycket att lära av den empiriska psykologin, som har uppenbarat det omedvetnas oerhörda reservoar, som de gångna tiders religiösa själavårdaren inte visste mycket om. Den psykologiska analysen har utforskat de tvångsföreställningar och fobier som hemsöker de mentalt obalanserade och alla psykopatologins symptom och variationer.

Men kyrkan och den vetenskapliga psykiatrin kunde inte undgå kontakt med varandra, eftersom den religiöse själavårdaren gärna ville dra nytta av psykiatrins kunskaper. 2000-talets själavård hämtar till stora delar sin teori och praktik från den empiriska psykologin som bedrivs i Sverige. Själavården har i väsentliga delar blivit synonymt med den vetenskapliga psykoterapin, där själavårdaren idag blivit mer likt en psykolog, psykoterapeut eller psykiatriker som till den moderna människan ger det som förr gavs av religionen.

Genom att problematisera den religiösa själavården med den vetenskapliga psykoterapin är metodskillnaden en viktig fråga, nämligen den om de professionelles auktoritet, där sättet att se på mottagaren av människovård är avgörande. Själavården ser mottagaren som en konfident (den som anförtror sig), hälso- och sjukvården ser på människovård genom att den har patienter, som kommer från latinets pati - "lida" eller "tåla". Jämför även engelskans ”patient” - tålmodig och för övrig samtalsterapi är mottagaren en klient, från latinets clientes, som i antikens Rom var en benämning på fria medborgare i formell beroendeställning. Själavårdarens auktoritet beror på samfundstillhörighet och andlig sakkunskap, medan den professionelle psykoterapeuten blir experten inom sin vetenskap.

Hur är då själavårdens roll, funktion, substans, dimension och påverkan i samhället men även tvärtom, hur har samhället påverkat och format själavården? I dagens tredje årtusende är det viktigt att förstå denna metodskillnad, då till exempel S:t Lukas^[2] i princip helt och hållet släppt kyrkans själavård till förmån för psykoterapin. Själavården tar idag stora kliv mot en sekulär eller världslig själavård som övergår från religiösa former till övergripande andliga och existentiella mänskliga behov och har mer fokus på individ snarare än på organisation. SSRF har ett existentiellorienterat perspektiv på själavård med syfte att utveckla den enskildes andliga liv. Existentiellorientering innebär en inriktning på den mänskliga existensen och betonar individens ansvar att själv välja hur livet ska formas och som utgår från den enskilde människans situation. 

^[1] Psykoanalys är en psykologisk idé- och terapitradition med ursprung hos den österrikiske läkaren Sigmund Freud (1856–1939). Psykoanalysen är bl.a. en idétradition, en terapitradition och en forskningstradition.

^[2] S:t Lukas är en idéburen organisation med psykoterapimottagningar och föreningsverksamhet över hela Sverige. S:t Lukas bildades 1939 av socialarbetare, läkare och präster. Från början var det en stiftelse som hette "Stillhet och kraft", och den utvecklades så småningom till den organisation S:t Lukas är i dag. Pionjärerna inom organisationen var överens om att människans sociala, andliga, kroppsliga och psykologiska behov hörde samman, vilket var nytt och banbrytande. Utbildningsmässigt var S:t Lukas en föregångare i att utbilda i samtalsmetodik. Redan på 1940-talet var de först i Sverige med att anordna psykoterapeututbildning.

Författare: Fransisko Condró

Religionens nutida roll ur ett existentiellt folkhälsoperspektiv

Religion har sedan urminnes tider varit människans sätt att försöka besvara existentiella frågor. Ur ett existentiellt perspektiv besvarar ofta religionen dessa. Ordet religion har med olika former att återknyta till och återskapa kontakten med människans ursprung och med livets grundexistens. Genom att nu – i det tredje årtusendet - omformulera och redigera religionens mening och betydelse för människans sökande efter sig själv och på de existentiella frågorna blir även svaren alltmer unika, individuella och personliga. Idag behövs det inte alltid religiösa ledare som tolkar religiösa texter. Vi kan läsa själva och vi ger oss också själva rätten att tolka kontexten i religiösa urkunder och heliga skrifter. Men ändå kan människans utsatthet i problemfyllda situationer såsom sjukdomar, åldrande och död fortfarande behöva ventileras och rannsakas genom professionell personal. Sedan länge har Sveriges befolkning därför behov även av ett sekulariserat religiöst yrke som innebär ett person- och patientcentrerat perspektiv och inte enbart ett religiöst samfundsperspektiv på andlig vård, omvårdnad och samtalsterapi vid oro, sorg, lidande, sjukdomar och dödsfall. Vi kan sammanfatta allt detta med en form av andlig vårdpersonal inom existentiell folkhälsa.

Under 1900-talet förändrades religionens roll markant i Sverige. Nationen sekulariserades med tydliga markörer, såsom exempelvis den svenska statskyrkans skilsmässa från den svenska staten, där statsreligionen slutligen helt avskaffades år 2000. Religion som sådant skulle inte längre ha någon offentlig plats i samhället, utan vara en privat och personlig angelägenhet. Det finns dock några undantag värda att nämna. I Sverige föds man till att vara statschef genom religion. Vår nuvarande statschef, Kung Carl XVI Gustaf, skall bekänna sig till den rena evangeliska läran genom den Augsburgska trosbekännelsen från år 1593. En allmän plats där religionen fortfarande har en officiell ställning är inom den andliga vården hos kriminalvården, hälso- och sjukvården. Den andliga vården har ett utpräglat samfundscentrerat religiöst innehåll där patienter, intagna och övriga som önskar kontakt hänvisas till Sjukhuskyrkan där religiösa företrädare i form av präster, diakoner, pastorer, imamer och andra religiösa ledare finns att tillgå. Men det börjar finnas nya möjligheter inom den andliga vården för personer som önskar hjälp med oro, ängslan, sorg och svar på sina existentiella frågor, utan religiösa företräden. Sekulärt och humanistiskt stöd börjar att finnas initialt och vid en första vårdkontakt.

Ur ett existentiellt perspektiv har religionens roll i det svenska samhället drastiskt minskat i betydelse, där fler och fler riter och ceremonier övergår från religiös till profan i innehåll och uttryck. Dopriter har övergått till namngivning som är en ceremoni utan religiösa inslag. Vigslar sker sedan länge alltmer borgligt. Det finns tecken på att det även i Sverige, som i flera andra länder, blir den borgliga vigselakten som rent juridiskt är bindande mellan vigselparet. Religionen kommer därmed att mista vigselrätten, men att det därefter går att få en religiös välsignelse över äktenskapet. Begravningar blir mer och mer personliga och unika, där många idag väljer borgliga begravningar efter den avlidnes intressen och önskningar. På så sätt privatiseras religionen och marginaliseras i offentligheten. Dock har religionens roll återigen nått nya nivåer av politisk oro, allmän rädsla och samhällelig fruktan, förutom att den fortfarande spelar en stor roll för hundratusentals, kanske miljoner svenskar som lutar sig till sin religiösa övertygelse i stunder av kris, sorg och förluster av nära och kära, men också i glädje med årstidsbundna kulturella- och familjefester av allehanda slag.

Författare: Fransisko Condró