Från: Veckans Insikt & Inspiration

Text: Fransisko Stefan Jacobsson Condró

Essensen föregår existensen

Midsommarafton

I förra Storhelgstexten avslutade jag bland annat med att berätta att insiktsbreven ger möjlighet att ställa frågor och få egna svar till texterna. På samma gång kan du rannsaka din egen subjektiva världsbild, eftersom det är med våra individuella ”glasögon” vi ser vår omvärld. Dessa så kallade ”glasögon” är kulturellt färgade och vår synskärpa bygger på arv, miljö, livsfilosofi och socialisation. Därför är det av stor betydelse att vi inte medvetet låter vår syn för mycket färga av sig på konfidenten, utan att vi stället endast återspeglar hur vi själva, som människovårdare, uppfattar och ser livet. Konfidenten har rätten att själv se omvärlden på sitt unika sätt. Vi hjälper till med bättre synskärpa och en medvetnare klarsyn. 

[Det själavårdsterapeutiska narrativet skapas tillsammans med konfidentens subjektiva världsbild. I en så kallad SES-terapeutisk (SES) ”trialog” bildar den professionelle människovårdaren och konfidenten tillsammans med den högste universelle intelligensen ett förnyat mänskligt narrativ, om hur människans kollektiva världsbild fortsätter att utvecklas. Den högste universelle intelligensen kallas i SES för ”Gud”. ]

I förra Storhelgstexten avslutade jag också med att ställa frågan om vad det menas med tidsaspekten ”nu”. Att förstå den mänskliga existensens värld, som jag skrev, bottnar i att människan skapar sitt eget liv i sin nutid, från dåtid i riktning till framtiden, där ”nuet” är likt människans timliga timglas. Tidens flöde och den mänskliga livets existens rinner genom varje individ tills hon går ur tiden. Under tiden upplever människan varje nu som den stora verkligheten. Denna storhelg, Midsommarhelgen, ämnar jag berätta om hur vi människor lever vår existentiella tid i perfekt, presens och futurum eller i dåtid, nutid och framtid - och inte minst vad dessa temporala upplevelser och insikter kan ge den tidlösa själens inkarnerade människa. 

Om ett temporalt livsflöde med existentiella livsvillkor berättade poeten, dramatikern, skådespelaren och engelske nationalskalden William Shakespeares (1564–1616) i pjäsen Hamlet, en dramatisk tragedi vars handling utspelar sig på slottet Elsinore i Danmark, där Prins Hamlet återvänder hem från universitetet i Wittenberg för att närvara på sin fars begravning. Hamlets tal om att vara eller inte vara handlar existentiellt om dödlighet och att enda skälet till att människan uthärdar livet är rädslan för döden. Därför frågar sig Hamlet: ”Att vara eller inte vara, det är frågan”. Hamlet tar upp det som berör oss människor djupt: död, hämnd och relationer. Hamlet ingår som studentlitteratur i yrkesutbildningen till SES-terapeut. Midsommarstorhelgens texter tar också upp grunden för det som berör människor mest, nämligen essensen av existensen som sådan. Essensen av denna mänskliga ”existentiella soppa”, tänkte jag reda ut. 

Existentialismen är en filosofisk skola vars grundantagande är att människan är en aktiv skapare av sitt eget livsprojekt, vilket inkluderar moral och meningsskapande. Existentialismens filosofiska synsätt utforskar den mänskliga individens kamp för personlig frihet, hennes individuella ansvar och medvetna strävan efter självupptäckt och livets egentliga mening. Existentialismen undersöker även existensens absurditet, obegriplighet, det mänskliga syftet i sig och hennes värderingar. Existentialistiskt tankegods bearbetar begrepp som existentiella kriser, ångest, mod och frihet. Existentialism förknippas med flera europeiska filosofer från 1800- och 1900-talet. Existentialismens filosofi har påverkat discipliner som teologi, sociologi, konst, drama, litteratur och psykologi. 

En förståelse för den filosofiska existentialismen kan påverka det terapeutiska värdet i den sekulära och existentiella terapins (SES) begreppsvärld, den om olika verklighetsförståelser för den mänskliga varelsen. SES-terapi grundar sig dock på tesen "essens föregår existens". Vad menas med denna tes? För dig som redan är insatt i den filosofiska existentialismen blir nämnda tes ovan i direkt opposition till både existentialismen som sådan och inte minst till den franske intellektuelle författaren och filosofen Jean-Paul Sartre (1905–1980). Han undersökte själv meningen med livet, men kom fram till att ”existensen föregår essensen”. Vad är skillnaden i filosofisk livs- och världsåskådning mellan dessa båda teser? 

1. Existensen föregår essensen

2. Essensen föregår existensen 

Människan är, enligt Sartres filosofi, någon som själv skapar mening med tillvaron. Att ”existensen föregår essensen” är, som sagt, utmärkande för existentialismens syn på människan, den människa som är en autonom varelse, själv helt och hållet ansvarig för sina ställningstaganden och handlingsalternativ. Människan blir på så sätt vad hon väljer att göra sig själv till, genom ett individuellt självförverkligande. Inom den existentiella filosofin är människans essens de grundläggande uppsättningar av egenskaper som gör henne till den hon är, där essensen inte fanns före människans existens. På så sätt kan den existentiella människan förklaras som att hon är rumstidlig och ett nutida resultat av dåtidens förflutna liv. Enligt Sartre frambringas essensen av tillvaron genom en unik framställd mening, eftersom människan är den enda varelsen som är medveten om sin existens. Djur finns till, men ifrågasätter inte sin existens, menade Sartre. Han likställer därmed djur med fysiska ting, eftersom det endast är människan som har förmåga att skapa sig själv och på så sätt, med Sartres berömda uttryck, är ”dömd till frihet” med kravet att välja väg och välja handling. Människan är existentiellt helt ensam som individ och friheten som sådan är hennes grundnatur, där Sartres formulering att ”människan är dömd till frihet”, innebär ett liv i tvingande frihet, men att hon skapar sig själv genom sina valmöjligheter. 

Som en kontrast till Sartres devis att existensen föregår essensen, beskrivs här att essensen föregår existensen, vilken undertecknad skribent ser med sina egna tolkningsfilter. Att livets essens föregår livets existens, skiljer själavårdens teologi från existentialismens filosofi, bland annat genom tron på en Gud. På så sätt blir Gud essens och människan existens. Men återigen, det är du själv som ställer in ditt inre ögas livsskärpa om hur du ser på livet i stort och i smått. Genom tesen att essens föregår existens kan det mänskliga lidandet minska, sorgen inte bli så förödande, den psykiska smärtan lindras, dödens slutgiltighet blir inte ändhållplats, livsglädjen kan bli större och livet meningsfullare. Skillnaden handlar om identitet och identifikation, den om hur människans narrativ beskriver sitt eget varande. 

Midsommardagen 

Existentialismens Sartre gestaltar och granskar frihetens fördömda humanism, där individen till trots inte är fördömd till meningslöshet, men faktiskt dömd till frihet. Även om människolivet enligt existentialismen, i sig inte har någon förutbestämd mening, kan människans val och handlingar skapa en individuell livsmening. Men hur föregår existensen essensen i Sartres filosofi, där existens betyder ”existens i världen” och essensen betyder att den mänskliga naturen ”blir till” eller konstitueras på ett bestämt sätt? Sartres devis att ”existensen föregår essensen” är sammanfattningsvis i betydelsen att någon mening med tillvaron eller någon mänsklig essens inte på något sätt fanns före hennes existens, eftersom hon existerar innan hon essentiellt har konstituerats. 

Sartres idé om essens blir i betydelsen en tillverkad avsikt med den mänskliga tillvaron syfte. Sartre menar att essensen av den mänskliga tillvaron skapas genom en så kallad ”producerad mening”. Djur, växter och saker har enligt Sartre essens innan de har existens, eftersom de är utan någon som helst producerad mening. Redan innan ett djur kommer till världen står det klart att det kommer att vara bundet av instinkter och betingelser djuret lever efter, medan människor vare sig varken är betingade eller bundna vid sina instinkter. 

Frågan är om en uppdelning mellan olika varande-former är definitiv, absolut, rätt eller fel? Att studera Jean-Paul Sartre innebär att utforska existensen genom att antingen existera passivt och omedvetet som ting eller objekt - som i Sartres ”varat-i-sig” eller att existera aktivt och i medvetet subjekt - som i Sartres ”varat-för-sig”. I Sartres filosofi är "varat-i-sig" ett filosofiskt begrepp som beskriver tingen och den fysiska världen, ett varande som är faktiskt, men utan medvetande eller självreflektion. Varat-i-sig blir det varande som kännetecknar objekten i världen, naturen och andra fysiska ting, egentligen allt det objektiva som varken tänker eller reflekterar över sig själv och inte har någon ingen potential för förändring eller transcendens. 

Motsatsen "varat-för-sig" är medvetandets sätt att dynamiskt uttrycka sig själv och präglar människans valmöjligheter och frihetssträvanden genom att konstituera sig själv. Människan konstituerar sig själv, enligt Sartre, genom de handlingar hon utför. (Hur jag själv uppfattas av andra och hur andras varande påverkar mig, beskriver Sartre som "varat-för-andra"). Varat-för-sig är alltså medvetandets varande, som kännetecknar den subjektiva människan, hon som är självmedveten, har förmågan att göra val och skapa sin egen existens. Detta varande är präglat av frihetens livsval - under eget ansvar. 

[I Sartres verklighetssyn är "varat-i-sig" ett filosofiskt begrepp som beskriver tingen och den fysiska världen, ett varande som är faktiskt, men utan självmedvetande eller möjlighet till självreflektion. Varat-i-sig beskriver den materiella eller fysiska världen, existerar passivt och omedvetet som ting eller objekt. Varat-i-sig är viljelöst och kännetecknar objekten i världen, djuren, naturen och andra fysiska ting och är egentligen allt det objektiva som varken tänker eller reflekterar över sig själv och inte har någon potential till förändring.]

Kontrasten och den stora skillnaden mellan det objektiva varat-i-sig och det subjektiva varat-för-sig är att det ena är passivt och fullständigt, medan det andra är aktivt och ofullständigt. Det sistnämnda i dess ”aktiva och ofullständiga” utmärks av att den existentiella människan ständigt tvingas göra val och skapa sin egen mening i tillvarons essens, medan all annan existens redan är fullständig i sin passiva existens. Men i denna dualitet mellan det objektiva varandet och det subjektiva varandet kan jag se en diskrepans eller en filosofisk motstridighet, nämligen att både "varat-i-sig" och "varat-för-sig" är medveten om sin omgivning. Hur klargör Sartre denna motstridiga medvetenhet? 

[Att existera aktivt och i medvetet mänskligt subjekt benämner Jean-Paul Sartre som ”varat-för-sig”. Varat-för-sig är det mänskliga medvetandets sätt att dynamiskt uttrycka sig själv. Varat-för-sig kännetecknar den subjektiva människan, som är självmedveten, har förmågan att göra val och skapa sin egen existens, men präglas av tvingande livsval och ett totalt egenansvar. Varat-för-sig utmärker människans valmöjligheter och frihetssträvanden genom att hon ideligen konstituerar sig själv i alla de handlingar hon utför.  "Varat-för-sig" tvingar människan att skapa sig själv, eftersom hon är dömd till frihet.] 

Enligt Sartre är människan, innan sitt konstituerande, essentiellt tom och utan någon förutbestämd gudomlig plan eller livsmening. Det påminner om en stamcell, som är en icke-specialiserad cell som kan både förnya sig själv och utvecklas till mer specialiserade celltyper. Essensen blir, likt stamcellen, i stället till genom de val och handlingar stamcellen (läs människan) gör under sin livstid. Inom sartreansk filosofi blir människan summan av sina handlingar, där intentionalitet är ett centralt begrepp, som beskriver medvetandets egenskaper och mentala tillstånd. Intentionalitet är en grundläggande fråga inom medvetandefilosofi, som studerar förhållandet mellan sinnet och världen, där mentala tillstånd riktar sin uppmärksamhet mot något utanför sig självt. Denna intentionalitet representerar kärnan i hur människan upplever och interagerar med världen. Hur kan vi förstå detta? 

Att minnas, tro, önska, hoppas, uppfatta eller längta efter, är alla exempel på intentionala tillstånd. Inom pedagogiken syftar intentionalitet på en students avsikt att lära sig något och påverkar hur denne tar till sig ny kunskap. Inom terapi och ledarskap blir betydelsen av intentionalitet en beteendeprocessad inriktning, som söker förstå terapeuternas och ledarnas klienter, hur agerande påverkas av deras egna handlingar. Terapeuterna och ledarna kan därmed tolka deras klienters beteenden utifrån bakomliggande avsikter och mål och som syftar på sinnets förmåga att vara utåtriktat mot något i världen. Här kan vi se likheter både med KBT-terapi och ledarskapscoaching.

Sartre menade slutligen att medvetandet alltid är medvetet om något, alltid riktat utåt mot och i relation till världen. Genom denna medvetenhetsrelation formas och skapas människan. Hennes medvetande konstitueras i världen, för världen och om världen. Därför förkastar Sartre idén om att medvetandet har en färdig och föregiven essens i skapandet av sin egen identitet. Medvetandets människa är fritt att skapa essensen av sig själv just genom intentionalitet, där medvetandet inte är en isolerad entitet, utan i en producerad och beteendeprocessinriktad relation till och riktning mot världen. Människan blir till genom hennes varande. 

Första söndagen efter sommarsolståndet 

I existentialismen, som Sartre företräder, finns ingen levande Gud. Frånvaron av Gud är en förutsättning för den absoluta friheten som människan har, enligt Sartre, där hon själv skapar mening. Men ändå är Sartres människa dömd på förhand, med ett tungt ansvar för sina val och konsekvenserna av dem. Sartre beskrev Gud som en omöjlig integration av varandet i sig självt och i varandet för sig självt. Søren Kierkegaard (1813–1855), är en annan framstående existentialist. Han var i stället religiös och ansåg att tron på Gud var avgörande för att leva ett autentiskt liv. Sartre och Kierkegaard representerar två olika grenar av existentialismen, där Sartre betonar den sekulära och ateistiska aspekten medan Kierkegaard betonar den religiösa och andliga. Vi kommer längre fram att särskåda Kierkegaards existentialism. 

Åter till Jean-Paul Sartre, vars pjäser utmärks av psykologisk realism och utforskande av existentiella teman som frihet, val, ansvar, skuld och ond tro. I hans verk utforskas ofta frågor om människans existens och relationen till andra människor. Han ifrågasatte traditionella värderingar och fokuserade på individens subjektiva upplevelse av världen. Hans mest kända pjäser är Flugorna, Inför lyckta dörrar och De smutsiga händerna. Dramaturgin i dessa pjäser beskriver självmord och skuldtyngda människors helvetiska liv, men ändå i hopp om den frihet vi har att själva välja genom våra handlingar. Sartres människobild kan acceptera ansvaret för sina liv och att ta ansvar för sina handlingar, även i en kaotisk och meningslös värld. Pjäserna utforskar vidare frågor om moral, politisk etik, våld, mordkomplotter och kompromisser. 

I Sartres brevroman Äcklet (1938), reflekteras människans livsvillkor filosofisk i en modern värld. (En brevroman är en roman som utgörs av en samling fiktiva brev, som ger en realism och auktoritet åt skildringen genom att efterlikna vardagen). I detta centrala verk inom existentialismen, berättas historien om den 30-årige Antoine Roquentin, en äventyrlig historiker som upplever en känsla av äckel och meningslöshet inför tillvaron. Han har inga vänner och är borta från familjen, resignerar ofta till att tjuvlyssna på andra människors samtal och granskar deras handlingar på avstånd. Huvudpersonen försöker finna tröst i andras närvaro, men uppvisar tecken på tristess och ointresse när han interagerar med dem. På grund av sin distansering till världen och människorna omkring honom börjar han tvivla på sin egen existens. Roquentin kämpar med en djup känsla av avsky och ett ifrågasättande av meningen med livet. Äcklet utforskar teman som existensens absurditet, människans främlingskap, frihet, det moderna främlingskapet och beskriver huvudpersonens upplevelse av att världen och hans eget jag plötsligt ter sig främmande och overkligt. I utbildningen till SES-terapeut ingår det att bland annat läsa brevromanen Äcklet. 

Som vi har läst förnekade Sartre Guds existens, en Gud som (menings)skapare och människan som en essentiell gudagiven skapelse med ett visst föregivet syfte. Sartres människosyn om att människan inte har någon naturlig essens följer delvis av hennes frihet, delvis av att det inte finns föregivna artefakter med ett visst syfte. I en generell bemärkelse är en artefakt något som är tillverkat av människor och skiljer sig från naturliga fenomen. Därav följer att världen i sin absurditet är utan vare sig mening, mål eller värde. Sartre var i stället intresserad av att beskriva olika sätt och former (eller varanden) att existera på i världen. 

Sartres essentiella varande resulterar i en mänsklig värld fylld av ångestskapande frihet, tvingande möjligheter och undflyende handlingar. Först existerar vi i världen, därpå definierar vi oss själva genom essensen av våra val. Det innebär att Sartre ser människan som undflyende både sin inneboende frihet och sitt eget livsansvar. För Sartre innebär det att en människa väljer sin livsplan i full medvetenhet om att det inte finns något utanför henne själv som kan vägleda henne att välja en viss livsplan framför en annan. Det finns för Sartre ingen objektiv moral, inget objektivt gott (eller ont) och inga objektiva förpliktelser. Sartre visar därigenom vägen till moralisk subjektivism och ett moraliskt ideal, där känslor är självvalda uttryck för våra moraliska värderingar. En fördjupning om moralisk intelligens ingår i utbildningen till SES-terapeut. 

För att förstå den filosofiska idealismens föreställningar behöver vi grundläggande kunskap om filosofisk existentialism. Idealismen betonar betydelsen av idéer, tankar och medvetande som grund för verkligheten. Och för att förstå realismen behöver vi förstå idealism. Realismens grundantagande är att verkligheten i huvudsak är sinnlig.  För egen del är teologiska och filosofiska frågor om olika verklighetsuppfattningar visserligen grundläggande, men i min subjektiva självuppfattning är det som kallas värdeteori bärande för själens vård, samtalets terapi och människans existentiella hälsa. 

Värdeteorin behandlar värdeomdömen och godhet av alla slag och som sådan omfattar den delar av både metafysik och kunskapsteori.  Värdeteorin intresserar sig för normer och värderingar av alla slag. Detta värdespektrum inkluderar moraliska, estetiska, politiska, juridiska, tekniska och vetenskapliga värdeteorier. Värdeteorins centrala frågeställningar fokuserar på värdeomdömenas objektiva, relativa eller subjektiva tillstånd, förhållande och nuläge. Inom pedagogisk filosofi blir värdeteorier, kunskapsteorier, andra vetenskapsteoretiska filosofier, metafysik och olika människosyner discipliner som pedagogikens filosofi grundar sina kunskapstraditioner på. Eftersom pedagogiken syftar till att utbilda människor är värdeteoretiska frågeställningar centrala. 

Mitt syfte med den själavårdande terapin är att medvetandegöra, hela och läka människans moraliska intelligens genom hennes unika tros- och livsvillkor. Den pedagogiska aspekten om vilka normer och ideal konfidenten skall lära sig, är frågor om det godas existens, genom betydelsen om vilket värdesystem som ska ligga till grund för människor självständighet och existens. På en kunskapsteoretisk nivå blir själavårdsterapeutens pedagogik grundläggande för huruvida världen skall förklaras andligt, religiöst, filosofiskt eller materiellt. För att bestämma vad som ska ligga till grund för konfidentens premisser om kunskapens ursprung behöver både den professionelle andliga vägledaren och konfidenten ha grundläggande kunskapsorientering om existensens villkor. 

Dessa midsommarstorhelgstexter har förhoppningsvis gett dig inblickar om hur existentialismen lagt grunden för nutidsmänniskans syn på existensens, essens och livets villkor. Att se döden i vitögat och individens ändlighet gör det möjligt för människan att uppleva äkta frihet och viljekraft och inte såsom att vi redan är dömda till frihet och slavar under vårt egenansvar. Även om människan blir till genom våra relationer och sociala sammanhang som ger mening åt vårt varande är människan i stället dömd till döden samma dag hon föddes. Existentialismens essens av människans tillblivelse och levnadsvillkor resulterar i att människan lever en kort tid och sedan dör. Hon försvinner ur tiden och går inte att finna hur mycket vi än letar. Sartres människovärld är kortlivad, tillfällig, förgänglig och flyktig genom vår subjektiva upplevelse av tid. Men om essensen föregår existensen är våra liv eviga och oändliga, utan vare sig början eller slut.

Tänkte avsluta den här storhelgstexten med att berätta att SSRF:s läsare av Veckans Insikt & Inspiration kommer att få en längre sommarläsning, med start den 4/7 och som kommer att pågå i 6 veckor. Sommarläsningen är utdrag ur min kommande bok om Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi.

Vill du veta mer om Sekulär och Existentiell Själavårdsterapi redan nu, är du välkommen att kontakta mig

Glad Midsommarhelg önskar,

Fransisko Stefan Jacobsson Condró

 

Se ARKIVET för fler Veckans Insikt & Inspiration

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu