Hur förväntningar skapar besvikelser

Den så kallade ”förväntans- och besvikelsekarusellen” startar redan i barnaåren då vi socialiseras och internaliseras[1] in i en kultur av olika samhällsnormer. 

Barn ser världen med stora ögon och en ännu större förundran av den omgivning de är på väg att upptäcka och bli en del av. Barnen har naturligt i sig en stor upptäckarglädje. Denna upptäckar- eller livsglädje kan förtryckas, krossas eller fortsätta att utvecklas genom en livslång personlig utveckling. Men vi vuxna bidrar tyvärr till att barn tidigt i livet lär sig att ha förväntningar. Dessa förväntningar förmedlar vi som vuxna ofta till våra barn i brist på en egen förmåga att finnas till för barnet i stunden, i presens eller i den så kallade nutid vuxna människor för länge sedan tappat bort. I detta jagande efter vind stannar den moderna nutidsmänniskan inte upp. När och om hon nu gör det, stannar upp, är genom att kroppen kollapsat i olika stress- och utmattningssyndrom. För länge sedan har människan passerat gränsen där stressymptom visade att något i livet var fel. I denna stressorkan drar vi också in våra barn genom bland annat framtida löften, som hos barnen internaliseras till förväntningar om att det blir bättre i framtiden eftersom nutiden är en besvikelse. Förväntningarnas frön har börjat gro.

Ofta blir dessa förväntningar till luftslott som försvinner i känslor av besvikelser. Därför är det oerhört viktigt att hålla sina ord (löften) till barnet, som har en stor tillit till de vuxna, som på så sätt skapar en gedigen och stadig uppväxt för barnen i en känsla av trygghet och en förvissning om att livet är gott. Men som vi alla vet är det förhållandevis få barn som växer upp i en sådan värld av mogna vuxna och ansvarsfulla föräldrar. Särskilt storhelger, som till exempel julen, kan bli traumatiska upplevelser för barn som ser att de vuxnas löften om en god helg och en glad jul inte blev av. Barnens förväntningar som de fått och byggt upp från sina föräldrar blev till stora besvikelser när föräldrarna bröt löften och inte höll sina ord. Om ett barn istället får växa upp i en nära och trygg anknytning behöver en förälder inte lova en massa saker. Föräldrarna kan istället visa vägen till en uppväxt där förväntningar har bytts ut mot naturliga känslor av glädje och lycka, men också av naturlig ledsamhet och ilska. I detta spektrum av diametralt olika känslor finns den trygge föräldern med ett stort hjärta och en trygg famn när barnet gråter, blir ledsen eller på andra sätt behöver tröstas, men även i glädje, lycka och skratt finns föräldern närvarande och delar dessa känslor med barnet i empati och sympati. Därmed är det sagt att saker eller prylar aldrig är en sann tröst för ett barn som är ledsen och gråter, inte heller som utfyllnadsmassa i barnets upplevelser av glädje och lycka. Om vi istället lär barn att de största gåvorna är kärlek, glädje och lycka i sig, så behöver ett barn inte leva i förväntan, utan lever naturligt i det flöde och medvetandetillstånd barnet ofta är i - leken. Leken kan fortsätta långt upp i åldern när barnens lekar övergår till de vuxnas lekar, som heter kär-lek. Kärleken förväntar sig ingenting, utan den gläds med sanningen.

Allt som hittills skrivits skulle kunna tolkas som idealbilder utan någon hållbarhet i det konsumtionssamhälle vi lever i idag. Idealbilder kan dock förverkligas genom bland annat ”emotiomental” träning eller andlig träning, som jag valt att kalla denna form av metod för personlig utveckling och livsmognad.

Därmed övergår människan från ett tivoli av förväntans- och besvikelsekaruseller till en grön lund och en stilla ocean av sunda och behovsanpassade livscykler. Denna nya livsstil bygger på det latinska uttrycket Mens sana in corpore sano som betyder ”en sund själ i en sund kropp”. Men det fullständiga citatet Orandum est ut sit mens sana in corpore sano kommer från den romerske tänkaren och diktaren Juvenalis (ca 60–130 v.t.) och översätts till ”du skall bedja för att få en sund själ i en sund kropp” och ska inte endast tolkas som att den som har en sund kropp har en sund själ. 

Hur hör detta uttryck, som inte enbart ska tolkas som att den som har en sund kropp också har en sund själ, ihop med den så kallade ”förväntans- och besvikelsekarusellen”? En stor uppgift för själen är att finna sinnesro och hjärtefrid i den mänskliga inkarnationen. Det innebär bland annat att bli fri från ”förväntans- och besvikelsekarusellen” som startar i barnaåren då vi socialiseras och internaliseras in i vår egen kultur med rådande samhällsnormer.

Hur blir man fri från förväntningar, som oftast skapar besvikelser? Principen är enkel: Förvänta dig ingenting och följaktligen blir det då heller inga besvikelser. Personligen har jag följt denna princip i många år. Det har öppnat upp för att framtiden i sig inte är byggd på förutfattade tankar, känslor och tyckanden om hur framtiden ska bli eller formas. Men det är en stor skillnad på förväntningar å ena sidan, och till exempel mål å den andra sidan. Ett mål utgår ifrån mig själv och är i sig sällan beroende av andra människors inflytande och påverkan. Ett mål kan till exempel vara att träna ett visst antal gånger i veckan. Då vet jag att mina mål leder till att träningen ger ett visst resultat. Detta sätt att resonera kan liknas vid tolvstegsprogrammets tolfte tradition, att sätta ”princip före person”.

Tradition tolv säger oss att ständigt ställa princip framför person. Att förlita sig på att personer ska skapa det liv vi önskar är att som vuxen fortfarande tro på att Jultomten ger oss allt vi förväntar oss. Bakom förklädnaden finns en person som ska ge oss det vi allra helst önskar och det innebär att vi snärjer in oss i ”förväntans- och besvikelsekarusellen”, som överlåter ansvaret över våra egna liv till andra personer. Förståelsen blir då att förutfattade meningar inskränker vår omvärldsbild, som i sin tur leder till förväntningar på hur världen omkring ska te sig och se ut.

Ytterligare en princip blir då här aktuell och det är de inledande meningarna i Sinnesrobönen:^[2] ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Här handlar det om förstånd. Förstånd att ”se skillnad på det jag kan förändra och det jag inte kan”. Förväntningar gör att vi fastnar i tron att vi genom förväntningar kan förvänta oss det vi inte kan förändra, framtiden. Sinnesrobönen handlar om mod att låta livet ha sin gång genom att vara medskapare till en framtid vi alla gemensamt delar som människor på denna planet. På ren svenska handlar det om vuxenansvar. Ett vuxenansvar är bland annat att låta våra barn leva i nuets glädje och inte i en ansvarslös framtid byggd på förväntningar som sällan infrias av oss vuxna. Det finns också en solklar poäng att låta oss leva i det som är - och det är att när vi släpper förväntningar bjuder vi in livet självt till att ge oss något mycket bättre än det vi själva är förmögna till. Vi inser att skillnaden är att förlita oss på en kraft, högre och större än den vi själva har. Den kraften är inte Jultomten. Den kraften kallar jag ”Gud”. Vad kallar du den kraften eller makten?

[1] Internalisering är införlivande av ”något” med det egna själslivet eller den egna personen. Införlivningen betraktas inom socialpsykologisk och behavioristisk teori genom bland annat betingning, modellinlärning, imitation och vanebildning av andras tankar, värderingar och reaktionssätt.

[2] Sinnesrobönen är skriven av Reinhold Niebuhr (1892–1971), amerikansk teolog och filosof.

Författare: Fransisko Condró

Om kris, sorg och tillfälliga ångestdämpande beteendemönster

Bland det svåraste som finns i den mänskliga omvårdnaden är att möta individer i kris och sorg.

Hur gör vi? Vad säger vi? Hur är rätt och fel att närma sig dessa personer som lider andligt, existentiellt och inte minst emotionellt. När är det dags för den andliga vårdens spetskompetens att gripa in, det vill säga för oss som arbetar med existentiell mänsklig omvårdnad?

Den mänskliga krisens- och sorgens kärna är av existentiell natur, där den andliga vården är en betydelsefull samhällsresurs och som kompletterar hälso- och sjukvården genom dess andliga, religiösa och existentiella angreppssätt på kris, sorg och förluster. De som sysslar med existentiell hälsa genom andlig vård är medvetna om vikten av den andliga dimensionen vid sorgebearbetning och krishantering och som omsluter den psykiska hälsan såväl som andra hälsodimensioner. Förluster, kriser och sorg är en del av det mänskliga livet och dess förhållningssätt påverkar hela vår livssyn. En väsentlig skillnad mellan själavård och psykoterapi är just synen på andlighet vid en kris, sorg eller förlust. 

Andlig vård sträcker sig över en mängd olika själavårdssituationer och därför behövs fortbildning för rätt handlande vid olika former av krissituationer. Förståelsen över olika andliga och existentiella likväl religiösa förklaringsmodeller, för att bringa klarhet och tröst i nödvändiga mänskliga förluster, belyser mängden, bredden och djupen av begreppen sorg och kris. Smärtsamma förluster bidrar till att ytterligare förståelse och kompetens behövs när sorg och kris förvärras av till exempel missbruk och beroende. Så kallade tillfälliga ångestdämpande beteenden så som till exempel riskbruk av läkemedel, droger, alkohol, porr, utseendekorrigeringar och shopping kan bli ett mycket tungt missbruk och leda till ett långvarigt beroende med psykisk ohälsa som följd och flätas emotionellt samman med den kroniska sorgen och det tröstlösa lidandet. Vid dessa kriser, sorger och förluster är det mycket svårt, i vissa fall omöjligt, att av egen kraft bryta dessa komplexa beteendemönster. Det är här djupet, bredden och längden om medvetenhet av andlig vård med existentiellorienterad inriktning kan bli avgörande för fortsatt missbruk eller frigörelse från kroniskt lidande, smärta och sorg. Att vara förberedd och utbildad att professionellt kunna möta tröstlösa, hopplösa och meningslösa som inte ser någon utväg ur sin existentiella kris, bottenlösa sorg eller beroendegissel ger oss själavårdare, samtalsterapeuter, existensionomer, andliga vägledare och existentiella beroendeterapeuter en djupare mening i våra egna liv. Inte minst vet vi själva vart vi ska vända oss när vi behöver andlig vård för vår egen existentiella hälsa. På det sättet kan vi under en lång tid finnas för alla de som lider av kriser, sorger och tunga förluster.

Författare: Fransisko Condró