Storhelgsbrev för Halloween & Allhelgonahelgen

Från: Veckans Insikt & Inspiration

Text: Fransisko Stefan Jacobsson Condró

Dödens väg till livet

Är alla människor helgon? 

På vilka sätt kan döden vara en väg till livet? Livet och döden går att jämföra med historien, som för oss levande är död, men den lever vidare genom alla som levt. För att förstå vår nutid, behöver vi undersöka historien. Dagen skapas genom gårdagen och morgondagen skapar vi idag. Denna storhelg, från idag fredag den 31 oktober till söndagen den 2 november finns det mycket att fira, minnas, sörja och skrockas över. Tre kulturella perspektiv krockar, denna dödens storhelg: Den hedniska (Samhain/Halloween), den kyrkliga (Allhelgonadagen) och den sekulära (ljuständning) lever sida vid sida under höstens storhelg. 

Vilka historiska perspektiv behöver vi själavårdare förstå? Historien är inte bara en samling gamla eller föråldrade händelser, utan ett levande redskap som hjälper oss att forma en bättre framtid. Historien hjälper oss att förstå varför världen ser ut som den gör idag: politiskt, religiöst, kulturellt, socialt och ekonomiskt. Genom att studera tidigare händelser kan människan bättre tolka och förklara nuvarande situationer, vilket bidrar till upplysta världsmedborgare. De som inte lär sig av historien är dömda att upprepa den. Genom att studera tidigare misstag kan vi undvika att göra om dem. På så sätt kommer även traditionella religiösa skrifter väl till pass, som visar på den historiska utvecklingen mellan Gud och människan och kan hjälpa nutidsmänniskan att se mönster, seder och bruk som annars skulle vara osynliga i vår samtid. Människans andlighet och djupaste existens kan tolkas utifrån historisk evolution. 

Två högtidsdagar - Alla helgons dag och Allhelgonadagen - infaller inte alltid samtidigt, men sammanfaller då den 1 november är en lördag, som i år. Allhelgonadagen är det ursprungliga, kyrkliga datumet, medan Alla helgons dag är den flyttbara lördagen, som många svenskar förknippar med att besöka kyrkogårdar till åminnelse av de döda. Kyrkogårdarna lyser upp i mörkret och hoppet om livet tänds på nytt. Det läggs kransar och blommor och många ljus tänds på kyrkogårdarnas gravar och minneslundar. Seden att tända ljus på gravar blev populärt i Sverige under 1900-talet och inspirerades av katolska traditioner. Allhelgonadagen är den traditionella kyrkliga högtiden och infaller alltid på ett fast datum, den 1 november. Alla helgons dag är den allmänna helgdagen som infördes som en kalenderreform i Sverige 1953. Genom denna reform fick lördagen mellan 31 oktober och 6 november status som allmän helgdag. 

Centrala teologiska skiljelinjer mellan den katolska och protestantiska synen på Allhelgonadagen är läran om helgon (hagiologi) och frälsningsläran (soteriologi). Protestantismen avvisar helgonens medling, för alla kristna betraktas som helgon. Den protestantiska reformationen och frälsningsläran bygger på principerna ”Sola Scriptura” (skriften allena) och ”Sola Fide” (tron allena). Sola Fide innebär att frälsningen enbart uppnås genom tro på Jesus Kristus, inte genom goda gärningar eller deltagande i sakramenten. Goda gärningar är enligt den protestantiska synen en nödvändig konsekvens av frälsningen, snarare än en orsak till den. Katolicismen erkänner sju sakrament: dop, konfirmation, nattvard, bikt, äktenskap, prästvigning och de sjukas smörjelse. Protestantism erkänner endast två sakrament: dopet och nattvarden. Vidare tror katolicism på skärselden, en mellanstation där själar renas innan de kan komma till himlen, medan protestantismen förnekar existensen av skärselden. 

Dessa teologiska olikheter separerar kyrkorna mellan varandra, där exempelvis den högsta katolska auktoriteten ligger hos påven, som ses som aposteln Petrus efterföljare. Påven och biskoparna utgör kyrkans läroämbete, som har i uppgift att tolka skrifterna. Från ett protestantiskt perspektiv skiljer man sig på flera grundläggande punkter från den katolska teologin. Protestanter menar att Bibeln är den enda ofelbara källan till kristen tro och lära. Den katolska kyrkan anser att Guds uppenbarelse består av både Bibeln och kyrkans traditioner och katolsk frälsningslära är en kombination av tro och goda gärningar och deltagande i sakramenten är en viktig del av denna helgelseprocess där en troende gradvis blir heligare och mer lik Kristus. Protestanter menar att Kristus är den enda medlaren mellan Gud och människan, Solus Christus ("Kristus allena"). Därför förkastas den katolska praktiken att be om helgonens förbön. Att vända sig till helgonen för hjälp anses av många protestanter vara avgudadyrkan. 

I motsats till vissa protestantiska traditioner ser katolicismen helgelse och rättfärdiggörelse (att bli förlåten och förklarad rättfärdig av Gud) som tätt sammankopplade, snarare än helt separata händelser. De ses som olika delar av samma process, genom att Guds verk att göra människan helig. Allhelgonadagen den 1 november är en högtid för att minnas och vörda alla helgon, som ses som förebilder i den katolska tron. Katoliker ber om helgonens förbön hos Gud, snarare än att be till helgonen som om de vore gudar. Denna vördnad är alltså inte tillbedjan, som endast är reserverad för Gud. Viktiga aspekter av firandet av Allhelgonadagen i katolska kyrkan är även Alla själars dag den 2 november, då särskild bön hålls för de avlidna som inte anses ha nått helighet. Huvudsyftet med Alla själars dag var att be och göra bot för alla döda troendes själar, särskilt de som troddes befinna sig i skärselden. Genom allmosor, böner och mässor ville man lindra själarnas lidande och hjälpa dem vidare till himlen. 

Alla själars dag instiftades år 998 av klostret i Cluny, i Frankrike och är en central del av högtidens historia. Clunyklostret var på den tiden ett av de mest inflytelserika klostren i den katolska kyrkan, känt för sin stränga disciplin och hängivenhet. Det var klostrets dåvarande abbot, Sankt Odilo (ca 962–1049) som ledde klostret mellan åren 994 och 1049 och var en av sin tids mest respekterade andliga ledare. År 1311 skrevs Alla själars dag in i den kyrkliga kalendern av påven, som ett officiellt beslut, vilket bekräftade dess betydelse i hela kyrkan. Traditionen med Alla själars dag kom till Sverige på 1100-talet, men togs bort efter reformationen på 1520-talet, då fokus flyttades från helgonkulten till att hedra alla avlidna. I Svenska kyrkan återinfördes en variant av dagen 1983, och firas nu på söndagen efter Allhelgonadagen, där kopplingen finns till den svenska Allhelgonahelgen. 

Är människans dödsdag helgonets födelsedag? 

Det brukas sägas att människans dödsdag är helgonets födelsedag och kommer från den tidiga kristna traditionen med en tro som inte betraktar döden som ett slut, utan som en övergång till ett evigt liv med Gud. Tidigt firade kristna martyrernas dödsdag, då de ansågs vara födda in i himlen. Denna dag kallas på latin ”dies natalis”, vilket betyder ”födelsedag” och är en symbol för livets triumf och uttrycker tron att den kristne som är trogen intill döden, föds in i den eviga härligheten. Detta reflekterar tron på att den sanna födelsen, den till evigheten, skedde i dödsögonblicket. Denna tradition spred sig sedan från martyrernas minnesdagar till att omfatta alla helgon. Eftersom antalet helgon växte, blev det omöjligt att fira varje enskilt helgon på dess dödsdag. Detta ledde till att en gemensam minnesdag, alla helgons dag, instiftades för att hedra alla helgon, både kända och okända. Må alla människor som levt på jorden, vila i frid. Nog om de sekulära och kyrkliga kompromisserna under denna åminnelsehögtid av de döda. Idag har vi, som sagt, en tredje faktor att inkorporera: Halloween, som har rötter i den hedniska seden Samhain, vilket etymologiskt betyder ”sommarens slut”. Den forntida högtiden, som firades den 31 oktober och 1 november, har gett namn åt den moderna månaden. Samhain används idag också som det irländska namnet för månaden november. Denna dubbla betydelse reflekterar högtidens ursprung som markören för vinterns början och slutet på skördesäsongen i den keltiska kalendern. 

Själavård för levande eller döda? 

Ibland sammanblandas Alla helgons dag med All Hallows’ Eve, alltså ”alla helgons afton”, som syftar på kvällen före den kristna högtiden Allhelgonadagen (1 november). ”All Hallows’ Eve,” förkortades så småningom till Halloween. I Sverige kan Halloweenfirandet infalla nära eller under Allhelgonahelgen, men de är i grunden separata traditioner. I Sverige finns det ingen fast tradition för när Halloween ska firas, men det vanligaste är att man firar antingen den 31 oktober (det traditionella datumet) eller under Allhelgonahelgen i början av november, särskilt under höstlovet, som i år. Anledningen till att svenskar firar Halloween är ett resultat av amerikansk kommersialisering, via populärkultur som filmer och tv-serier under 1980- och 1990-talet. Svenska butikskedjor och restauranger såg en möjlighet att skapa ett nytt firande på hösten och lanserade kampanjer. Halloween i Sverige har på sätt och vis blivit en sekulär, om än hednisk, motsvarighet eller ett komplement till den mer kyrkliga Allhelgonahelgen och denna kulturella sammanslagning firas under samma tid på året. Halloween blev snabbt populärt bland barn och unga i Sverige, med fokus på spöklika utklädnader och ”bus eller godis”. Det fyllde ett tomrum för en gladare och festligare högtid under den mörkaste delen av hösten. 

Samhain speglar högtidens historiska betydelse som slutet på skördesäsongen och början på vintern, då man gick in i årets mörka hälft och festivalen firades den 1 november, men festligheterna började redan på kvällen den 31 oktober. Halloween har rötter i denna gamla keltiska skördefest, en hednisk högtid som firades av kelterna för över 2 000 år sedan i områden som idag är Irland, Skottland och norra Frankrike. Samhein speglar högtidens historiska betydelse som slutet på skördesäsongen och början på vintern, då man gick in i årets mörka hälft, en tid som även förknippades med döden och andevärlden. Kelterna trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas värld var som tunnast under Samhain. För att skrämma bort onda andar och spöken skyddade sig kelterna genom att klä ut sig i skrämmande kostymer. De tände också stora eldar, dels för att visa vägen för goda andar, dels för att hålla de onda andarna borta. Att rista lyktor i rovor under Samhainfirandet var en gammal keltisk tradition som ligger till grund för dagens pumpalyktor på Halloween. Kelterna i Irland, Skottland och England använde rotfrukter som rovalyktor. Genom att rista skrämmande ansikten i rovorna och ställa ut dem vid dörrar och fönster, hoppades man skrämma bort onda andar och skydda hemmen. Elden i lyktorna troddes också kunna vägleda goda andar och avlidna släktingar som besökte jorden under den här tiden. 

Halloweentraditionen förknippas även med den irländska folksagan om legenden ”Stingy Jack” (ungefär ”Snåle Jack”). Berättelsen handlar om en slug, elak och ständigt berusad man vid namn Jack som vid flera tillfällen lyckades lura självaste djävulen. När Jack till slut dör, nekas han inträde till himlen på grund av sitt syndiga liv. Dömd att vandra på jorden i mörkret mellan himlen och helvetet, får Jack en glödande kolbit från djävulen för att lysa upp sin väg. För att undvika att bränna sig, gröper Jack ur en rova och placerar glöden i den. Denna lykta blev känd som ”Jack of the Lantern”. Denna spöklika berättelse om Snåle Jack ledde till att irländarna började skära ut skrämmande ansikten i rovor för att jaga bort hans spöken och andra onda andar under Samhain. Irländska invandrare tog med sig traditionen till Nordamerika och upptäckte att pumpor var både större och lättare att rista i än rovor. 

När kristendomen spred sig ville kyrkan ersätta hedniska högtider med kyrkliga. Att flytta en etablerad kyrklig minnesdag till ett hedniskt högtidsdatum var en vanlig metod för att underlätta övergången till kristendom. Kyrkan valde att, på 800-talet, placera Allhelgonadagen den 1 november för att kristna de befintliga folkliga sederna kring Samhain. Från början firades Allhelgonadagen den 13 maj. Genom att sammansmälta traditionerna skapades en koppling mellan den folkliga tron på de döda och kyrkans helgonfirande. Båda högtiderna, Samhain och Allhelgona, har stark koppling till döden, men med olika fokus. Kyrkan vill minnas helgon och avlidna anhöriga, medan Halloweenfirare har sina pumpalyktor med eld för att vägleda de döda och skrämma bort onda andar. Hursomhelst så handlar det om ömsesidiga förståelser och respekt för olika traditioner och för att förstå andra behöver vi förstå oss själva. Vi förstår oss själva genom speglingar i vår samtid, men även genom att syna historien. I mitt intresse för tillkomsthistoria (latin: genesis), hur något har uppstått eller blivit till, det vill säga historien bakom dess tillkomst eller skapelse, används begreppet för att beskriva processen, utvecklingen och de händelser som ledde fram till att något existerar i sin nuvarande form.

För oss själavårdare kan vi vårda själen i skenet av vår mänskliga historia. Själens evolution sker i allas vår mänskliga skrud. Själavårdens nutida tillämpning är ett resultat av den andliga historien, även om det kan vara svårt att konceptualisera själens historia på jorden. Men på något sätt bär generationer vidare på minnen av de upplevelser som blivit till seder, bruk och högtider för oss levande idag, ett sätt att se på själavårdens funktion. Detta formar kulturen, traditionerna och hur vi uppfattar livet. Detta betyder att förståelsen av en människas livshistoria är central för själavårdsarbetet, som i sin förlängning innebär att själens utveckling är kopplad till de mänskliga erfarenheterna. Dagens själavårdspraktik har sina rötter i en historisk, andlig tradition, främst genom kyrkans religiösa historia.


SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu


ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. SSRF tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning, utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.