1:a maj 2026

Tema: Storhelgsbrev 2026

Storhelgsbrev för 1:a maj 2026 - Del 2 (av 2)

Läsning för första maj: Det enda villkoret för medlemskap är en önskan

Formuleringen från Anonyma Alkoholister – “Det enda villkoret för medlemskap är en önskan att sluta dricka” – är både enkel och djupt teologiskt, etiskt och existentiellt laddad och kan förstås på flera nivåer. Principen uttrycker en ovanlig form av villkorslös gemenskap. Det finns inga krav på nykterhetens längd, inte heller några krav på moralisk perfektion och inte några krav på tro, bakgrund eller livsstil. Det enda villkoret är en viljeriktning – en önskan. Detta gör gemenskapen radikalt inkluderande: att jag får tillhöra redan innan jag lyckas med att tillhöra.

Jag kom med i Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram under 00-talet. De första åren var lätta. Jag tror inte ans att jag var medveten om att det krävdes ett villkor för medlemskap i AA. Det var ”förälskelse-år” på många sätt: andligt, psykosocialt och existentiellt. Det var först efter många år i AA jag förstod betydelsen av medlemsskapsvillkoret. Jag kom dock fram till att jag inte hade en önskan att sluta dricka. Jag hade, tvärtom, en önskan att dricka. Men en alkoholist kan inte dricka. Det leder till för tidig död och fram tills dess ett helvete för en själv och sin omgivning. Så hur skulle jag få ekvationen att gå ihop, där resultatet blir en önskan att sluta dricka istället för motsatsen?

Att det räcker med en önskan är inte en förenkling – det är en radikal antropologisk utsaga. Den säger att förändringens början inte ligger i yttre krav, prestationer eller uppnådda ideal, utan i en inre rörelse: viljans riktning förankrat i en önskan. Människan förstås i detta sammanhang som en handlande och sökande varelse, men också som en bräcklig sådan. Viljan behöver inte vara stark, entydig eller fullkomlig för att vara giltig, utan ha sin grund i önskans domän. Det räcker alltså med att det finns en önskan. Detta innebär ett avgörande skifte: från prestation till orientering. Det är inte vad människan förmår åstadkomma som är det första, utan åt vilket håll hon vänder sig. I denna mening blir viljan en existentiell vändpunkt – ett första steg som inte mäts i styrka utan i riktning. Här ryms också en djup realism: människans ambivalens utesluts inte, utan inkluderas. Den svaga viljan räknas, tills vidare, eftersom den vittnar om en ännu möjlig rörelse mot förändring. Hur kan vi förstå denna önskan till vilja?

Viljans riktning behöver inte vara fullkomlig för att vara giltig, utan ha sin grund i ”önskans domän”. Om jag filtrerar detta, är en önskan inte en förenkling i yttre krav, prestationer eller uppnådda ideal, utan en inre rörelse från prestationskrav till kravlös livsorientering. Med krav menas inte yttre tvång, utan så kallade ”måsten”, som blir till inre tvång. Dessa måsten blir människans mentala fängelser. Men hur förverkligar jag denna ovilja till en diametralt annan önskan, till en existentiell vändpunkt, en vändpunkt som får hjärtat att vända riktning och kanske vända sig ut och in? Ett första steg mäts inte i styrka utan i riktning, där människans ambivalens inte utesluts, utan inkluderas. Den svaga viljan räknas, tills vidare, eftersom den vittnar om en ännu möjlig rörelse till förändring.

Under Valborg- och Förstamajhelgen kan det djupt nordiska och det kulturellt svenska upplevas både stillsamt och glädjefyllt, som en övergång från vinterns dvala till vårens leenden eller från allvarets prestationskrav till kravlös glädjens livsorientering.

För egen del har jag arbetat med dessa födelse- och dödsprocesser under hela mitt liv. Att det räckte med önskan till ett bättre liv har visat sig vara sant. Visserligen har prestation haft sin tid. Annars hade jag varit död. Men prestationens riktning är det primära. Det är inte vad jag förmår åstadkomma som är det primära, utan åt vilket håll jag vänder sig - livsriktningen. I denna mening blev min vilja, om än oönskad - en existentiell vändpunkt. Min ambivalenta vilja eller ovilja utesluts inte, utan inkluderas. Denna svaga vilja räcker, eftersom den vittnar om en ännu möjlig rörelse i en vilja trots en icke önskan.

Om jag filtrerar min viljeriktning fanns det i praktiken ingen grund i ”önskans domän”, även om jag visste att det vara detta som var AA:s villkor. Jag hade filtrerat bort alla ”måsten”, men det fanns ett måste kvar. Jag måste dricka. Detta blev mitt mentala fängelse. Hur blev jag då fri? Jag behövde dö i min gamla person. Det är egentligen hela budskapet med Påsk och Valborg. Döden är vägen till ett nytt liv. Men hur är det då med Förstamajfirandet?

Om Påskens grav och Valborgs eld bär dödens och förvandlingens symbolik, så bär Första majrörelsen en sekulär riktning. Första maj låter en tungt förvärvsarbetande samhällsklass stiga fram och gå, steg för steg, i en ny riktning. Inte nödvändigtvis starka, inte ens fullkomliga, men i kraftfull rörelse för alla människors lika värde. I detta ljus blir Första maj inte bara en kollektiv manifestation, utan också en spegel av den enskildes väg ut ur sitt eget fängelse. Att bryta ett mönster, att trotsa ett inre måste, att ens om svagt och litet börja gå åt ett annat håll – det är också en form av befrielsehandling, där det räcker med en önskan för medlemskap i det globala syster- och brödraskapet.

SSRF | Centrum för Själavård & Samtalsterapi

ssrf.nu

ANSVARSFRISKRIVNING FÖR SKRIBENTERS TEXTER - De texter, artiklar och reflektioner som publiceras på denna webbplats av våra skribenter uttrycker deras egna tankar och erfarenheter inom olika områden. Varje skribent ansvarar själv för innehållets saklighet, tolkningar och källor. Vår organisation tillhandahåller en plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, men tar inte ansvar för eventuella felaktigheter, personliga åsikter eller konsekvenser som kan uppstå vid användning eller tolkning av texterna. Innehållet ska inte betraktas som individuell vägledning, terapi eller medicinsk rådgivning utan som inspiration och kunskapsunderlag i ett utbildande sammanhang. Läs vår fullständiga ansvarspolicy för publicerat innehåll.